Ligga lågt

"Såg dig genom fönstret med någon på en restaurang", säger Törnrosa. "Var det Pongo?"
"Ja. Han ser lite ut som Ryan Gosling?"
"Mer som en snyggare variant av Paul Rudd. Skulle inte du ligga lågt?"
"Jo?", frågar jag.
"Att dejta någon som ser ut som Paul Rudd är inte att ligga lågt."
"Men han har ju drag av Ryan Gosling", svarar jag.
"Och med det menar du att ligga lågt?"
"Lägre i alla fall."

Samma byggmaterial

Jag fick springa den sista biten för att hinna med tåget. Stationen, det finns ingen annan plats där jag har känt så mycket så många gånger. Åkt och återvänt. Med antingen tungt eller lätt bagage.
Vi, jag och Kaosmassakern, har alltid varit som en enda stor berg- och-dalbana. Det var först när vi började blanda in känslor i allt som det gick utför. Fort. Det var många år sedan jag krossade honom. Ja, jag svek honom ordentligt. Till något annat. För någon annan. Med tiden rev vi ner vi allt vi hade byggt upp och började på ett nytt projekt. Till största del med samma byggmaterial. Det som blev kvar skrotade vi - det där som var så pass skadat att vi fick slänga det direkt. Sånt tar tid.
Han ler när han får syn på mig. Han säger att jag ska hälsa Pongo och jag säger att han ska hälsa den nya tjejen som han träffar.
Det känns inte ett dugg konstigt. För vi har ju börjat om nu, eftersom vi förstörde allt och byggde upp någonting nytt.

Då:et och nu:et skakar hand

Jag kom inte så långt när jag övervägde att fly. Istället fick jag ett samtal av Pongo när jag var på väg hem.
"Vill du slösa lite tid med mig i morgon också?", frågar han.
Han möter upp mig i stan. Det börjar regna så vi söker skydd utanför bion. Bredvid oss har även Kaosmassakern hittat sitt skydd för regnet.
"Hej", säger han.
"Hej", säger jag och sänker blicken.
Jag är inte skyldig honom något, men det var inte så här jag ville att han skulle få veta det. Och jag tror inte Pongo ville det heller. Då:et och nu:et skakar hand. Det är en konstig känsla.
Pongo kramar tryggt om min hand, som någon form av trygghet mitt i allt kaos.
"Jag ringer dig i morgon", säger jag till Kaosmassakern.
Han nickar.
Vi har spillt cider på våra kläder när vi ramlar in i lägenheten på kvällen. Det fumlas med kläder, fnissas och kramas. Precis så som det ska vara. Pongos lägenhet är ett sådant ställe som har långt till tak, sneda väggar och trägolv. En lägenheten där man ligger i soffan och pratar om saker som egentligen inte verkar rimligt 02:30.

Han som alltid ler tillbaka

Ser byggnader snabbt passera förbi i fönstret. Husen är av gammalt, gult tegel. Ibland vill jag stanna här för alltid. Jag ringer Askungen.
"Så, hur gick det?", frågar jag och syftar på den hemliga beundraren.
"Det fungerade helt enkelt inte mellan oss", svarar hon. "Jag ville väl inte det tillräckligt mycket. Dessutom menar han att det är mitt fel att jag drog hem snubben från krogen som alltid ler tillbaka", fortsätter hon.
"Ja, man tappar det lite efter ett tag..."
"Förståndet?", frågar hon.
"Nej, känslan."
Hon skrattar:
"Ja, den också!"

Man kan inte göra slut med sorgen

Stampe ringer mig och säger att han är hemma igen. Han är den enda av mina vänner som direkt märkte på mig att jag var annorlunda. Att jag är mer känslig nu. Att jag bygger upp en mur igen.
"Jag kommer över. Jag är där om 5", hörs det från andra sidan luren.
Jag viskar hennes namn när jag öppnar ytterdörren.
"Om exakt två månader är det ett år sedan", säger han. "Hon hade ju precis börjat sitt liv"
Jag nickar. Och inom några sekunder ligger jag som en blöt hög på golvet. Han bär in mig i soffan och håller om mig genom hela natten. Han är den första personen som jag har totalt brutit ihop inför.
Han tar tag i min haka och lyfter upp mitt huvud. Torkar mina tårar.
"Du är den starkaste person jag känner. Jag vet ingen annan som har tagit sig igenom tre dödsfall på ett halvår", säger han.
Enligt läkarna hann hon inte märka vad som hände. Hon hann inte ens stirra döden i vitögat innan den tog henne. Hon hann inte ens se om den stirrade tillbaka. Det gick snabbt. För snabbt. Någonstans ger det mig en liten form av tröst. Att min vän aldrig led. Att hon aldrig kände sig ensam när den kom för att hämta henne. Att hon inte hann se sitt liv passera snabbt förbi hennes ögon.
Precis när allt det där hände trodde jag att det skulle dra ner mig. Dra ner mig under vattnet och göra så att jag inte kunde ta mig upp till ytan igen. Men på något sätt tog jag mig igenom det. Jag vet inte hur. Stampes ord får mig att fundera. Kanske är det just därför jag har tagit mig igenom det. För att jag aldrig riktigt tagit itu med det. Men ändå tror jag att det var den händelsen som fick mig att vakna till liv. Att jag insåg vad som egentligen var viktigt i livet.
Nu är det snart ett år sedan smältsnön attackerade mitt fönster. Ett år sedan det kändes som det där samtalet var en käftsmäll mitt i natten dagarna före julafton.
Jag brukade fly från saker som var jobbiga. Kanske ännu oftare sedan den händelsen. Låtsas som det aldrig har hänt. Jag väntar fortfarande på att hon ska knacka på min lägenhetsdörr så att hon får se mitt nya boende. Det jag har byggt upp själv.
Det är först nu jag ser det riktigt klart - man kan inte göra slut med sorgen. Jag kan inte säga att nu orkar jag inte med detta längre. Jag känner hur dysterheten börjar knacka på på axeln. Men jag bara muttrar arg tillbaka:
"Jag är inte sugen på att hälsa på dig igen riktigt än. Vi tar det en annan dag."
För hur skulle någon av oss ha förstått att det där faktiskt skulle vara sista gången som vi kramade om varandra och sa hejdå.

Du kommer aldrig lyckas fånga mig

Vi ramlar ihop i en hög i soffan, Pongo och jag. Vi kollar på en massa filmer och äter pizza långt in i natten. Han drar mig intill honom och jag kan känna hans andetag mot min nacke. Någonstans mitt i när Tarzan börjar växa upp har vi somnat tillsammans i soffan, och vi vaknar inte förrän eftertexterna börjar rulla.
"Du kan väl stanna natten?", viskar han och kramar om mig bakifrån.
Jag vaknar upp av att Pongo pussar mig på kinden. "God morgon", säger han och går upp ur sängen och sätter sig vid datorn för att starta musik. "Vill du äta frukost med mig? Det finns ett riktigt bra konditori vi kan handla bullar ifrån rätt nära mig".
"Du vet att du aldrig kommer aldrig lyckas fånga mig?", säger jag sätter mig på sängkanten.
Han bara ler, kysser min panna och omfamnar mig. Det är först då jag vågar anta att han har börjat tycka om mig på riktigt. Men denna gången springer jag inte iväg. Inte med en gång i alla fall - han har ju faktiskt inte sagt att han är kär i mig.
"Jag kommer fly som vanligt. Jag är helt säker på det", säger jag till Tingeling över telefonen när jag är på väg hem. "Det är bara en tidsfråga till han säger att han är kär i mig. Han beter sig precis som en pojkvän".
"Nej, du ska inte springa någonstans. Bara låt det spela ut sig och se vad som händer".
Sedan springer jag snabbt iväg till bussen.