Du kommer aldrig lyckas fånga mig

Vi ramlar ihop i en hög i soffan, Pongo och jag. Vi kollar på en massa filmer och äter pizza långt in i natten. Han drar mig intill honom och jag kan känna hans andetag mot min nacke. Någonstans mitt i när Tarzan börjar växa upp har vi somnat tillsammans i soffan, och vi vaknar inte förrän eftertexterna börjar rulla.
"Du kan väl stanna natten?", viskar han och kramar om mig bakifrån.
Jag vaknar upp av att Pongo pussar mig på kinden. "God morgon", säger han och går upp ur sängen och sätter sig vid datorn för att starta musik. "Vill du äta frukost med mig? Det finns ett riktigt bra konditori vi kan handla bullar ifrån rätt nära mig".
"Du vet att du aldrig kommer aldrig lyckas fånga mig?", säger jag sätter mig på sängkanten.
Han bara ler, kysser min panna och omfamnar mig. Det är först då jag vågar anta att han har börjat tycka om mig på riktigt. Men denna gången springer jag inte iväg. Inte med en gång i alla fall - han har ju faktiskt inte sagt att han är kär i mig.
"Jag kommer fly som vanligt. Jag är helt säker på det", säger jag till Tingeling över telefonen när jag är på väg hem. "Det är bara en tidsfråga till han säger att han är kär i mig. Han beter sig precis som en pojkvän".
"Nej, du ska inte springa någonstans. Bara låt det spela ut sig och se vad som händer".
Sedan springer jag snabbt iväg till bussen.