Samma byggmaterial

Jag fick springa den sista biten för att hinna med tåget. Stationen, det finns ingen annan plats där jag har känt så mycket så många gånger. Åkt och återvänt. Med antingen tungt eller lätt bagage.
Vi, jag och Kaosmassakern, har alltid varit som en enda stor berg- och-dalbana. Det var först när vi började blanda in känslor i allt som det gick utför. Fort. Det var många år sedan jag krossade honom. Ja, jag svek honom ordentligt. Till något annat. För någon annan. Med tiden rev vi ner vi allt vi hade byggt upp och började på ett nytt projekt. Till största del med samma byggmaterial. Det som blev kvar skrotade vi - det där som var så pass skadat att vi fick slänga det direkt. Sånt tar tid.
Han ler när han får syn på mig. Han säger att jag ska hälsa Pongo och jag säger att han ska hälsa den nya tjejen som han träffar.
Det känns inte ett dugg konstigt. För vi har ju börjat om nu, eftersom vi förstörde allt och byggde upp någonting nytt.