Då:et och nu:et skakar hand

Jag kom inte så långt när jag övervägde att fly. Istället fick jag ett samtal av Pongo när jag var på väg hem.
"Vill du slösa lite tid med mig i morgon också?", frågar han.
Han möter upp mig i stan. Det börjar regna så vi söker skydd utanför bion. Bredvid oss har även Kaosmassakern hittat sitt skydd för regnet.
"Hej", säger han.
"Hej", säger jag och sänker blicken.
Jag är inte skyldig honom något, men det var inte så här jag ville att han skulle få veta det. Och jag tror inte Pongo ville det heller. Då:et och nu:et skakar hand. Det är en konstig känsla.
Pongo kramar tryggt om min hand, som någon form av trygghet mitt i allt kaos.
"Jag ringer dig i morgon", säger jag till Kaosmassakern.
Han nickar.
Vi har spillt cider på våra kläder när vi ramlar in i lägenheten på kvällen. Det fumlas med kläder, fnissas och kramas. Precis så som det ska vara. Pongos lägenhet är ett sådant ställe som har långt till tak, sneda väggar och trägolv. En lägenheten där man ligger i soffan och pratar om saker som egentligen inte verkar rimligt 02:30.