Han som alltid ler tillbaka

Ser byggnader snabbt passera förbi i fönstret. Husen är av gammalt, gult tegel. Ibland vill jag stanna här för alltid. Jag ringer Askungen.
"Så, hur gick det?", frågar jag och syftar på den hemliga beundraren.
"Det fungerade helt enkelt inte mellan oss", svarar hon. "Jag ville väl inte det tillräckligt mycket. Dessutom menar han att det är mitt fel att jag drog hem snubben från krogen som alltid ler tillbaka", fortsätter hon.
"Ja, man tappar det lite efter ett tag..."
"Förståndet?", frågar hon.
"Nej, känslan."
Hon skrattar:
"Ja, den också!"