Ligga lågt

"Såg dig genom fönstret med någon på en restaurang", säger Törnrosa. "Var det Pongo?"
"Ja. Han ser lite ut som Ryan Gosling?"
"Mer som en snyggare variant av Paul Rudd. Skulle inte du ligga lågt?"
"Jo?", frågar jag.
"Att dejta någon som ser ut som Paul Rudd är inte att ligga lågt."
"Men han har ju drag av Ryan Gosling", svarar jag.
"Och med det menar du att ligga lågt?"
"Lägre i alla fall."

Samma byggmaterial

Jag fick springa den sista biten för att hinna med tåget. Stationen, det finns ingen annan plats där jag har känt så mycket så många gånger. Åkt och återvänt. Med antingen tungt eller lätt bagage.
Vi, jag och Kaosmassakern, har alltid varit som en enda stor berg- och-dalbana. Det var först när vi började blanda in känslor i allt som det gick utför. Fort. Det var många år sedan jag krossade honom. Ja, jag svek honom ordentligt. Till något annat. För någon annan. Med tiden rev vi ner vi allt vi hade byggt upp och började på ett nytt projekt. Till största del med samma byggmaterial. Det som blev kvar skrotade vi - det där som var så pass skadat att vi fick slänga det direkt. Sånt tar tid.
Han ler när han får syn på mig. Han säger att jag ska hälsa Pongo och jag säger att han ska hälsa den nya tjejen som han träffar.
Det känns inte ett dugg konstigt. För vi har ju börjat om nu, eftersom vi förstörde allt och byggde upp någonting nytt.

Då:et och nu:et skakar hand

Jag kom inte så långt när jag övervägde att fly. Istället fick jag ett samtal av Pongo när jag var på väg hem.
"Vill du slösa lite tid med mig i morgon också?", frågar han.
Han möter upp mig i stan. Det börjar regna så vi söker skydd utanför bion. Bredvid oss har även Kaosmassakern hittat sitt skydd för regnet.
"Hej", säger han.
"Hej", säger jag och sänker blicken.
Jag är inte skyldig honom något, men det var inte så här jag ville att han skulle få veta det. Och jag tror inte Pongo ville det heller. Då:et och nu:et skakar hand. Det är en konstig känsla.
Pongo kramar tryggt om min hand, som någon form av trygghet mitt i allt kaos.
"Jag ringer dig i morgon", säger jag till Kaosmassakern.
Han nickar.
Vi har spillt cider på våra kläder när vi ramlar in i lägenheten på kvällen. Det fumlas med kläder, fnissas och kramas. Precis så som det ska vara. Pongos lägenhet är ett sådant ställe som har långt till tak, sneda väggar och trägolv. En lägenheten där man ligger i soffan och pratar om saker som egentligen inte verkar rimligt 02:30.

Han som alltid ler tillbaka

Ser byggnader snabbt passera förbi i fönstret. Husen är av gammalt, gult tegel. Ibland vill jag stanna här för alltid. Jag ringer Askungen.
"Så, hur gick det?", frågar jag och syftar på den hemliga beundraren.
"Det fungerade helt enkelt inte mellan oss", svarar hon. "Jag ville väl inte det tillräckligt mycket. Dessutom menar han att det är mitt fel att jag drog hem snubben från krogen som alltid ler tillbaka", fortsätter hon.
"Ja, man tappar det lite efter ett tag..."
"Förståndet?", frågar hon.
"Nej, känslan."
Hon skrattar:
"Ja, den också!"

Man kan inte göra slut med sorgen

Stampe ringer mig och säger att han är hemma igen. Han är den enda av mina vänner som direkt märkte på mig att jag var annorlunda. Att jag är mer känslig nu. Att jag bygger upp en mur igen.
"Jag kommer över. Jag är där om 5", hörs det från andra sidan luren.
Jag viskar hennes namn när jag öppnar ytterdörren.
"Om exakt två månader är det ett år sedan", säger han. "Hon hade ju precis börjat sitt liv"
Jag nickar. Och inom några sekunder ligger jag som en blöt hög på golvet. Han bär in mig i soffan och håller om mig genom hela natten. Han är den första personen som jag har totalt brutit ihop inför.
Han tar tag i min haka och lyfter upp mitt huvud. Torkar mina tårar.
"Du är den starkaste person jag känner. Jag vet ingen annan som har tagit sig igenom tre dödsfall på ett halvår", säger han.
Enligt läkarna hann hon inte märka vad som hände. Hon hann inte ens stirra döden i vitögat innan den tog henne. Hon hann inte ens se om den stirrade tillbaka. Det gick snabbt. För snabbt. Någonstans ger det mig en liten form av tröst. Att min vän aldrig led. Att hon aldrig kände sig ensam när den kom för att hämta henne. Att hon inte hann se sitt liv passera snabbt förbi hennes ögon.
Precis när allt det där hände trodde jag att det skulle dra ner mig. Dra ner mig under vattnet och göra så att jag inte kunde ta mig upp till ytan igen. Men på något sätt tog jag mig igenom det. Jag vet inte hur. Stampes ord får mig att fundera. Kanske är det just därför jag har tagit mig igenom det. För att jag aldrig riktigt tagit itu med det. Men ändå tror jag att det var den händelsen som fick mig att vakna till liv. Att jag insåg vad som egentligen var viktigt i livet.
Nu är det snart ett år sedan smältsnön attackerade mitt fönster. Ett år sedan det kändes som det där samtalet var en käftsmäll mitt i natten dagarna före julafton.
Jag brukade fly från saker som var jobbiga. Kanske ännu oftare sedan den händelsen. Låtsas som det aldrig har hänt. Jag väntar fortfarande på att hon ska knacka på min lägenhetsdörr så att hon får se mitt nya boende. Det jag har byggt upp själv.
Det är först nu jag ser det riktigt klart - man kan inte göra slut med sorgen. Jag kan inte säga att nu orkar jag inte med detta längre. Jag känner hur dysterheten börjar knacka på på axeln. Men jag bara muttrar arg tillbaka:
"Jag är inte sugen på att hälsa på dig igen riktigt än. Vi tar det en annan dag."
För hur skulle någon av oss ha förstått att det där faktiskt skulle vara sista gången som vi kramade om varandra och sa hejdå.

Du kommer aldrig lyckas fånga mig

Vi ramlar ihop i en hög i soffan, Pongo och jag. Vi kollar på en massa filmer och äter pizza långt in i natten. Han drar mig intill honom och jag kan känna hans andetag mot min nacke. Någonstans mitt i när Tarzan börjar växa upp har vi somnat tillsammans i soffan, och vi vaknar inte förrän eftertexterna börjar rulla.
"Du kan väl stanna natten?", viskar han och kramar om mig bakifrån.
Jag vaknar upp av att Pongo pussar mig på kinden. "God morgon", säger han och går upp ur sängen och sätter sig vid datorn för att starta musik. "Vill du äta frukost med mig? Det finns ett riktigt bra konditori vi kan handla bullar ifrån rätt nära mig".
"Du vet att du aldrig kommer aldrig lyckas fånga mig?", säger jag sätter mig på sängkanten.
Han bara ler, kysser min panna och omfamnar mig. Det är först då jag vågar anta att han har börjat tycka om mig på riktigt. Men denna gången springer jag inte iväg. Inte med en gång i alla fall - han har ju faktiskt inte sagt att han är kär i mig.
"Jag kommer fly som vanligt. Jag är helt säker på det", säger jag till Tingeling över telefonen när jag är på väg hem. "Det är bara en tidsfråga till han säger att han är kär i mig. Han beter sig precis som en pojkvän".
"Nej, du ska inte springa någonstans. Bara låt det spela ut sig och se vad som händer".
Sedan springer jag snabbt iväg till bussen.

Slå mig hårt i ansiktet

Pongo verkar vilja träffa mig mer intensivt. Jag har till och med börjat ta avstånd från Han med dom fina ögonen.
"Om jag säger att jag håller på att bli kär dom kommande veckorna så bara slå mig. Slå mig hårt i ansiktet", säger jag till Snövit.
"Men vadå, vill du inte vara kär?"
"Nej", muttrar jag. "Jag gillar ju att vara ensam".
"Borde du inte säga det till honom då?"
"Men han är ju så jäkla bra på att kyssas", kvider jag.

Håll dig borta från mig

Pongo möter upp mig och några av mina vänner en lördagskväll. På något sätt känns det naturligt att han redan har börjat umgås med mig och mina vänner. Kanske är det eftersom vi befunnit oss på vars en kant av en och samma bekantskapskrets.
"Du utstrålar alltid: 'Håll dig borta från mig!' så fort du verkligen tycker om någon", brukar Tingeling alltid säga till mig. "Du måste sluta med det. Killarna tror inte du är intresserad då".
Jag har nog alltid fungerat så. Puttar bort personer som jag verkligen fattat tycke för. Framför allt när vi är bland andra människor.
Jag tänker på det Tingeling brukar säga och lägger därför min hand på Pongos lår under restaurangbesöket. Bordet skyddar min handling från andras blickar - men det sker ändå bland andra människor. Jag är nöjd över mina framsteg. Han tar min hand och kramar om den.
Och där, någonstans bland folkvimlet, har jag kanske börjat släppa in honom.

Manshoror

Jag Tindermatchar med en av Kaosmassakerns barndomsvänner. Som tur är så umgås dom inte längre. Jag har nog alltid haft ett öga för honom, och tydligen så har han haft ett öga för mig också. Han och jag var något jag aldrig trodde skulle hända, även om jag lekt med tanken flertalet gånger.
"Dig har man ju sprungit på några gånger genom åren!", skriver jag.
"Kommer allt ihåg dig också!", svarar Pongo.
"Han dissade sina vänner för min skull. Jag ska möta upp honom om 10 min", skriver jag till Askungen. "Jag är så jävla nervös", fortsätter jag.
"Du blir ju aldrig nervös! Sluta vara nervös!", uppmuntrar hon mig. "Han kommer älska dig! Du har gått på dejt med exakt alla du velat senaste halvåret. Och alla män du träffat har velat gå på en andra dejt med dig. Det är du som dissat på ett eller annat sätt. Kom ihåg det!".
Let's face it. Jag förlorar intresse av män rätt fort. Det är för enkelt att få män. Man hinner inte ens känna efter om man känner någon attraktion till personen innan den försökt trycka in tungan i munnen på en. To be honest, så tycker jag att manshoror är rätt avtändande. Dom här som ligger med allt som rör sig. Jag behöver någon som ger mig en liten utmaning. Det gör Pongo.
Vi äter på en restaurang, pratar och försöker fylla luckorna med vad som har hänt dom senaste åren i våra liv, kvällspromenad längst hamnen och sedan hem till honom för att se film.
Han är intresserad. Jag märker det direkt. Men han försöker att inte visa det allt för tydligt.
Och där, någonstans i Pongos soffa, funderar jag på om slumpen ska få betyda något i mitt liv.

Så himla retro

Askungen fick ett beundrarbrev för några dagar sedan och har fortfarande inte kommit fram till vem det är som har skickat det. Jag och Törnrosa är - minst sagt nyfikna.
"Jag har glömt hur det känns", säger Törnrosa. "Alltså, jag menar bra kärlek".
"Kärlek är påhittat. Man bör leva själv, man vet vad man får liksom", ryter Askungen och säger att hon ska gå med i min antiarmé. "Jag tänker aldrig mer bli kär! Beundrarbrev my ass!"
På tal om beundrarbrev så ska jag i alla fall snart gå och posta ett brev. Jag vet! Snigelpost, så himla retro!

Som en kokt med bröd

Det är som ett litet kvitto där det står: "Duktig flicka! Du kan fortfarande fixa män du vet att du ändå inte vill ha". Varför gör jag det här hela tiden? Uppmuntrar lite lagom och håller kontakten. För att veta att valet finns att sova tillsammans om jag blir allt för ensam en natt.
Kaosmassakern kommer över för att se en film. Men han är inte som alla dom andra, han är lite av min trygghetszon. Man vet vad man får liksom. Som en kokt med bröd. Han har skaffat sig en ny tatuering över bröstet. Jag minns när vi stod varandra nära och jag visste precis hur hans hjärtslag kändes mot mitt öra.
"Vet att du inte är bra för mig", säger jag medan jag för fingrarna över tatueringen.
"Tror jag behöver dig ändå. Vi träffas har sex ibland", sjunger Kaosmassakern och fulländar Norlie & KKVs låt.
Jag skrattar. "Men en ganska viktig detalj är att jag inte känner som du", sjunger jag som svar.
"Ingen annan rör mig som du", sjunger han.
Den där natten är första gången han faktiskt frågar mig om det är okej att han stannar över. I vanliga fall brukar han bara gå in i sovrummet och krypa ner under täcket. Men denna gången tar han min hand och följer mig in. Han slår igen sovrumsdörren med foten, på samma sätt som han alltid har gjort.
Och med vetskapen om att dörren aldrig riktigt är helt stängd, så lät jag den slå igen bakom mig.

Det gör henne bara nervös

Törnrosa ringer. Vi brukar inte prata över telefon så ofta men ibland blir det långa samtal. Denna gången pratar vi länge om jobb och tatuerade killar. Ed Sheerans ljuva stämma hörs i bakgrunden. Hon säger att hon känner någon som skulle komma väldigt bra överens med mig.
"Han frågade hur man bäst kan charma dig", säger hon.
"Vad sa du då?", frågar jag nyfiket.
"Försök inte för mycket, men heller inte för lite. Då tappar hon bara intresset. Var inte för blyg, det gör henne bara obekväm. Vill hon kyssa dig, så kommer hon att göra det", svarar Törnrosa.
"Oj...", svarar jag.
"Intressant!", säger han.

Du är så jävla snygg

Precis innan jag åker till Teneriffa möter jag upp han med dom fina ögonen.Vi äter ute på restaurang, pratar och skrattar. Efter Teneriffa vill han träffa mig igen.
"Visst, du kan komma över och se film", säger jag. "Jag kommer vara i söndagsmode; ha hoodie och vara utan smink. Du får stå ut.", fortsätter jag.
"Jag hämtar upp mat så får du välja film!", säger han. "Är du allergisk mot något? Jag tänkte köpa något till efter maten."
Han gillar mig verkligen. Ingen tvekan. Innan han åker hem så säger han att han vill komma hem till mig igen, men denna gången laga mat till mig.
"Du är allt bra knasig", fnissar han.
"Men allvarligt nu, vad ser du hos någon som mig?", frågar jag.
"Vad skulle jag inte tycka om hos dig?"
Du är så jävla snygg.

Så, vem väljer du?

"Är det armbandet som Stampe gav dig?", frågar Kaosmassakern och pekar på min arm.
"Ja", svarar jag.
"Han ringde faktiskt och berättade det för mig. Att han är kär i dig menar jag", fortsätter han. "Jag hade velat slå honom, men jag kan inte bli arg på honom. Jag kan inte bli arg på honom för att han har fallit för dig....hur löser vi detta?"
Han darrar på rösten.
"Du och jag har aldrig varit en riktigt bra kombination, Kaosmassakern. Du vet det själv. Stampe trodde jag var en av mina bästa vänner fram till att han avslöjade sina känslor."
Jag bollar två av världens finaste män i luften. Men jag måste tyvärr låta någon av dom falla.
"...så, vem väljer du?", frågar han.
"Ingen."
Och den där kärleken, den kan ödelägga en vänskap.

Jag antar att jag vann

Jag springer på den där killen som skadade mig som mest som ung. Bara minuter efter jag och Askungen har pratat om minnen som vi helst vill glömma. Ödets ironi har väl sitt finger med i spelet.
Först tänker jag att jag vill hoppa av tåget. Men det kan jag inte. Helst av allt hade jag velat gå fram och slå honom - hårt. Men det gör jag inte. Utan tänker istället att om hans blick möter min så inser han kanske att hans plan misslyckades - jag är inte längre rädd för honom.
Plötsligt möts våra blickar. Jag låser fast min blick i hans. Försöker dra ut på ögonblicket. Han ger en snabb blick av igenkännande innan den åter blir tom. Han öppnar munnen som om att han vill säga något men ångrar sig i sista sekund. Sedan viker han undan blicken, som ett slags skamset förlåt, innan han hoppar av tåget.
Jag antar att jag vann - för jag är inte längre rädd för honom.

Det är kyligt mellan oss nu

Det är kyligt mellan oss nu. Jag behöver en extra tröja så fort vi går förbi varandra. Men han nämner ändå inget. Där står jag - i ovisshet. Jag vet till exempel fortfarande inte vad Kaosmassakern känner för att Stampe vill prata med mig när han kommer hem igen. Jag vägrar vara anledningen till att deras vänskap förstörs.
"Du är konflikträdd", säger han från ingenstans.
"Jag söker bara inte konflikter", svarar jag. "Du borde hitta någon som är villig att bråka med dig", fortsätter jag.
Men Kaosmassakern bara ler, drar mig intill sig och säger:
"Jag ska ingenstans"
Reaktioner. Det är sådana saker som vi ännu inte har lärt oss om varandra. Och så fortsätter vi gå. Inte i mörker, men i dämpad belysning.

Förvandlas till sten

Vi har någon slags tyst överenskommelse, Stampe och jag. Så fort vi inte kan träffas och det är en bra film på tv så hänger vi på vars en sida av luren till filmens slut. Så även denna kväll.
Jag låtsas som den där lappen han gav mig för några dagar sedan aldrig har existerat. Det känns som Stampe gör likadant. I alla fall till en början.
"Jag gillar verkligen att umgås med dig", säger han.
"Vi har hunnit uppleva en hel del genom åren", fnissar jag.
"Visst har vi. Jag tror att jag har gått och blivit kä...."
"Vad tyckte du om filmen?", avbryter jag honom snabbt. Jag visste exakt vad det var han tänkte säga till mig. Men jag var tvungen att avbryta honom. Jag var rädd att jag skulle förvandlas till sten om han fick slutföra den där meningen.

Orolig ande

"Du förstår väl varför han åker?", frågar Kaosmassakern på andra sidan luren.
"Vad menar du?", frågar jag samtidigt som jag följer Stampe med blicken ute i trapphuset.
Han möter min blick och ler sådär lekfullt som bara han kan.
"Du förstår väl att han tycker om dig? Han har frågat hur det är mellan oss nu", fortsätter han.
"Och vad sa du då?"
"Att vi bara försöker existera för tillfället, eller hur?", frågar han.
Stampe gestikulerar med händerna mot dörren för att visa att han måste springa. Jag nickar. Han pussar mig på pannan och ger mig en ihopviken lapp i handen innan han snabbt försvinner ut genom porten: "Det finns ingenting som jag inte skulle gjort för att få vara med dig".
"Jo, det är väl det vi gör"
Kaosmassakerns och mitt förhållande är lite som en orolig ande som vägrar gå över till andra sidan. Och nu känns det som att jag även har blivit hemsökt av en demon.

Precis som den där vinfläcken på soffan

Stampe och jag har hängt ihop i flera år. Det finns i stort sätt inga bilder på mig utan honom hängandes över min vänstra axel. Han sms:ar och säger att han har tänkt åka utomlands ett tag. Jag åker hem till honom för att säga hejdå.
"Kom hit", säger han och slänger armarna runt om mig. "Jag kommer sakna det där".
"Vadå?" frågar jag genast.
"När du kramar om människor med båda armarna runt om halsen", fortsätter han. "Så kramar du bara om människor som står dig nära."
Det är konstigt när någon annan känner en bättre än vad man själv gör.
"Hur länge är du borta?"
"Jag vet inte riktigt, tills jag har hittat balansen igen", säger han och jag kan se hur hans ögon börjar tåras när han uttalar orden. "Efter alla år som jag har känt dig så har jag aldrig sett dig gråta förut", säger han allvarligt och tittar på mig.
"Jag fick bara något i ögat", svarar jag och torkar mig snabbt om ögonen.
Han ler.
"Jag vill inte att du ska åka".
För vissa människor lämnar spår i ens liv. Precis som den där vinfläcken på soffan som aldrig går bort.

Driva iväg bland vågorna

"Och inga fler strandloppor på Teneriffa", fnittrar Tingeling och syftar på strandnätterna tillsammans med Resaren.
"Jag lovar", fnissar jag tillbaka.
Resaren är tvungen att åka och jobba på ett annat hotell i Spanien, så löftet blir enkelt att hålla. Men det gör inte så mycket att Resaren inte är där. Jag har ändå en fullspäckad vecka tillsammans med Törnrosa. Att försöka trycka in honom i schemat hade krävts en hel del planering.
Jag bestämmer mig för att det är en perfekt dag för surfing så vi letar upp ett surf camp. Tanken var att vi skulle surfa i en grupp, men dom som skulle vara med oss ändrade dag i sista sekund. Och Törnrosa tröttnade ganska så snabbt på surfingen. Så då var det bara jag och surfinstruktören kvar bland vågorna.
Han säger att jag är en naturbegåvning och att vi ska ta sista vågen tillsammans. Men den kommer med sån hög kraft att jag ramlar rakt in i famnen på honom. Han bara ler och säger något på spanska som jag bara förstår hälften av. Sedan säger han att vi ska ta en ny våg - han vägrar låta mig gå upp ur vattnet och ha misslyckas med sista vågen för dagen.
"We're going to be here all night then", fnissar jag till honom.
Han ser inte ut att ha någonting emot det. Och då kommer vågen och jag tar den helt perfekt.
"You do well under pressure, girl!", ropar han till mig och ler.
Han med dom fina ögonen skriver till mig under hela min resa. Han frågar hur jag har det och säger att han vill träffa mig igen så fort jag kommer hem. Det är först då jag förstår att han har fattat tycke för mig. Kanske är han rädd för att jag ska driva iväg med surfinstruktören under den där veckan på Teneriffa. Och någonstans mellan vågorna - gör jag just det.

Är man nekrofil?

"...och så stod han där och pratade som att det var en självklarhet att vi bara låg med varandra för skojs skull", säger Snövit. "Så jag sträckte fram handen, tackade för tiden och gick. Bara för skojs skull".
"Är man nekrofil om dom snubbar man överväger att ligga med alltid visar sig vara döda på insidan?", frågar jag.
"Vem är han?! Jag ska döda honom!", säger Askungen irriterat till mig.
"I'll bail you outta jail!", fnissar jag.

Fuck the pain away, cutie?

"Det är en sådan typisk grej med one night stand-killarna. Dom är egocentriska och blir därför aldrig bra i sängen", säger Askungen. "Dom tänker endast på sin egen njutning. Man känner av dom redan på kyssen."
Lufsen och jag springer på varandra på en fest. Han drar mig tätt intill sig och börjar skamlöst hångla upp mig. Helvete, det är en dålig kyss, skriker jag inombords. Hur är det möjligt? Vi klickar ju.
"Det väcktes en massa känslor", skriver han några dagar efteråt. "Det var inte planerat, ibland händer bara saker. Vill du ses i helgen?"
Hela mitt förnuft skriker nej. Nej, han är inte mogen nog. Nej, han bryr sig inte om dig. Nej, han kommer rubba din existens. Men jag svarar ändå ja. För att jag klickar med honom. För att jag trivs i hans sällskap. För jag trivdes i hans famn under den där festen.
Han kommer hem till mig den där helgen. Det skriker Wild card om Lufsen. Det har det alltid gjort. Jag beslutar mig för att testa honom - just för att han är ett Wild card. Tycker han verkligen om mig så kommer han klara det med bravur:
"Det kommer inte hända något mer än det här ikväll", säger jag.
"Jag hade inte räknat med det heller", svarar han. Men det hade Lufsen. Klart som fan han hade. Han försöker. Såklart. Jag känner hur jag stänger ner direkt. Han går per automatik. Det är som en inspelad video. Inga överraskningar. Ingen spänning. Inget lekfullt. Han har bara sig själv i åtanke. Jag vill ha den här kasta-ner-på-sängen-och-slita-av-kläderna-känslan.
"Detta kommer nog inte funka", säger han till slut.
No shit Sherlock, tänker jag. Jag uppfattar inte vad jag gör förrän jag redan startat det. Jag intar min vanliga flyktplan:
"Men känner du att det inte funkar, så kanske det är bäst att vi lägger ner det? Du verkar ju inte vilja att detta ska bli något. Tänk över det.", hör jag mig själv säga. Ni vet, den här vanliga taktiken jag kör på när jag vill att killen ska ta det största ansvaret för idén att vi avslutas. Jag övertalar utan det ska märkas. Så jag slipper städa upp röran. Det är enklast så. Det är för mycket jobb med Lufsen. Han är komplicerad.
Lufsen säger att han bryr sig om mig. Men han är precis så som jag trodde. Han är som Kaosmassakern. Det är dessa män som blir som pojkar om nätterna. Pojkar som vill spela spel. Dom skickar sms där det står: Fuck the pain away, cutie?

Han med dom fina ögonen

Vi smsar om Ben & Jerry's och bråkar om vilken smak som egentligen vinner. Han nämner någon smak jag knappt hört talas om och jag säger att cookie dough är vinnaren.
"Han vill bjuda ut mig på kaffe", säger jag till Snövit och visar en bild.
"Han ser ju trevlig ut", säger hon.
"Nej! Du kan inte säga så! Det är ungefär samma sak som att säga att en bebis är söt. Det säger man bara om bebisen är ful. Man säger bara att en kille ser trevlig ut om man inte har något snällt att säga"
"Jag menar inte det alls så!"
"Okej, låtsas om du aldrig sett bilden så iscensätter vi det igen", säger jag och visar bilden en gång till för Snövit samtidigt som jag säger: "Han vill bjuda ut mig på kaffe."
"Men åh, han är ju snygg!", säger hon upprymt.
Jag och han med dom fina ögonen möts upp på ett fik. Han frågar vad jag vill ha och betalar för mig. En bra början tänker jag. Det uppskattas. Sedan har vi en intensiv diskussion om träning, mattor och Ben & Jerry's. Samma humor konstaterar jag. Detta kan nog bli bra.
"Ska försöka dra inom gymmet ikväll också", säger han.
"Hur orkar du?", utbrister jag.
"Hade du något annat i åtanke för kvällen? Du inte råkar ha lite Ben & Jerry's hemma i din frys för då kan jag ju följa med", säger han självsäkert.
Jag säger att han är snabb i käften och han säger att jag är snygg. En konstig början. Men det är i alla fall en början.

Fucking in an elevator

Redaktören har vägarna förbi min stad så vi möts upp på ett café.
"Kanske kan jag också få bjuda dig på middag ikväll?", frågar han samtidigt om han tar upp plånboken för att betala.
Det är inte bara min blogg han är intresserad av alltså, tänker jag.
"Att blanda arbete med känslor kommer bara leda till problem".
"Jag förstår", säger han. "Tänk över allt vi har pratat om idag och hör av dig. Det är ett riktigt bra helgjobb för någon med din talang."
På vägen hem ringer Resaren mig:
"They say I’m up and coming like I'm fucking in an elevator!", fnissar jag. Okej, jag vet att jag skriver alla våra engelska konversationer på svenska. Men ni måste hålla med om att den där meningen inte hade låtit ens hälften så cool på svenska!

Det vuxna bemötandet

"Kaosmassakern förklarade sin kärlek för mig här om dagen", viskar jag. Det är som väggarna kräver det.
"Oj, vad jobbigt! Hur kommer det bli mellan er nu?", frågar Tingeling.
"Jag tar det vuxna bemötandet."
"Och vad är det?", frågar hon. "Diskutera det?"
 "Va? Nej! Jag låtsas som ingenting har hänt"

Inte ett one night stand, men...kanske

Den där söndagen ringer jag till Tingeling.
"Okej, du måste hjälpa mig! Jag behöver en klänning till festen!", ropar jag.
"Vad vill du att den ska säga? Jag har en massa hemma som du kan få kolla på!", frågar hon.
"Inte ett one night stand, men...kanske.", fnissar jag.

Etiketter

Idag är det 6 år sedan jag och Törnrosa satt på en restaurang och klagade:
"Jag vill lämna den här hålan! Det händer verkligen aldrig något här!"
Jag funderar på vad som skulle hänt om jag inte hade tittat ut över rummet och sett Kaosmassakern för första gången, i samma stund som jag uttalade dom orden. Om jag aldrig hade vilat blicken på honom och om han aldrig hade trasslat in sin blick i min.
Jag undrar även vad som skulle hänt om han inte hade valt att springa efter mig när jag gick ut därifrån, och vad som hade hänt om jag aldrig gav honom mitt nummer.
Man kan bli lite galen av att tänka på sådant.
"Det var flera år sedan vi gav det ett försök. Vad tycker du? Ska vi försöka igen?", frågar han mig.
Etiketter. Sådant vi människor använder för att definiera relationer. Någon slags stämpel för att andra ska veta var man står. Men egentligen är etiketterna är bara en liten del av sanningen.
"Vi är precis som den där vinfläcken på soffan, Kaosmassakern. Vi kan försöka fixa den, men det kommer aldrig någonsin kunna bli helt bra.", säger jag.
Hans blick blir tom.
Och där, på några sekunder, ändrade jag Kaosmassakerns etikett från 'singel och sökande' till 'singel och hjärtekrossad'.

Är det bra att ligga med sina tankefällor?

Tankefällor. Jag fastnar jämt i dem. Man kan, konstigt nog, gå i terapi för detta.
Jag har en slags tankefälla som ser ut ungefär så här; lång, normalbyggd, tatueringar, sängkammarblick och rufsigt hår. Han äger en gitarr och pratar så där nonchalant som bara en rockstjärna kan.
Jag dras till dessa varelser. Stan kryllar av dom nu, och dom är dessutom solbrända.
Jag undrar om det är bra, ur en ren terapeutisk synvinkel, att ligga med sina tankefällor.
Vad går ni själva och deglar över?

Dom som säger vi hörs senare

Vi pratar om dom som säger vi hörs senare, och sedan aldrig hör av sig. Dom som lämnar stora hål i våra hjärtan. Väljer ett avslut och bjuder inte in oss till beslutet.
"Det var han som hade issues! Inte du!", säger jag till Askungen.
"Ja, han hade väl det...", svarar hon och sträcker på sig.
"Glöm honom. Det finns någon annan i ditt liv nu."
Sedan springer hon ner för att möta upp han som ville byta ut krogen mot ett fik, och ölen mot kaffe.
Vissa dagar gnäller man, andra dagar agerar man, men idag omfamnar vi problemen. Sparkar ångesten i magen med högerbenet, då vi har mycket bättre balans på vänsterbenet.

Nu är du död för mig

Vi var på vars en kant av en bekantskapskrets innan den där konserten för flera år sedan. Om någon hade sagt till mig att efter konserten kommer ni trassla in er i en massa kyssar, så hade jag bara skrattat.
"Jag älskar dig fortfarande...", säger han på andra sidan luren. "Du är för bra för mig. Jag förtjänade dig inte."
Detta är en av männen som har betytt mest för mig under mitt liv. Han krossade mig. Sparkade lite extra när jag redan låg ner.
"Om du bara visste hur många veckor jag väntade på just det där samtalet.", säger jag och tänker att det var tur att han väntade med att ringa. För under dom där månaderna så hittade jag mitt förnuft någonstans. "Du vet, jag skulle gjort precis allt för dig. Allt. Jag skulle kunnat dö för dig."
"Jag vet...", säger han.
"Nu är du död för mig."
Och med bara en kort mening - stängde jag och bommade igen dörren för honom för alltid.

Sära på benen

"Fy fan vad du har snygga bröst från den här vinkeln", kvittar Askungen till mig. "Nu förstår jag varför alla långa män dras till dig!"
"Eller så är det för att jag är perfekt höjd för något helt annat enligt dom", fnittrar jag.
"Vad hände med den där nya killen du började umgås med?", undrar Snövit.
"Efter 3 veckor sa han att han var kär i mig.", viskar jag.
"Och där checkade du ut?", frågar Askungen.
"Och där checkade jag ut.", instämmer jag.
"Jag fattar det inte. Bara denna månaden har tre killar berättat för dig att dom är kära i dig. Du behöver bara blinka med dina blå ögon och säga något kul sedan står killarna i kö för att säga att dom tycker om dig.", muttrar Snövit.
"Jag gör ingenting för att uppmuntra det. Jag umgås. Jag äter. Jag pratar. Gillar jag dig så kommer jag säga - eller visa det. Nu har jag har blivit någon form av expert på att friend zone:a snubbar. Jag borde få någon slags medalj som i Pokémon Go:
'Congratulations! You earned a medal! 3 killar har förklarat sin kärlek för dig!'", svarar jag Snövit.
"Själv måste man sära på benen för att männen ens ska nämna ordet kär", muttrar Askungen.

Är han kanske en idiot?

"Du..., kolla här. Han skriver två punkter här och fyra punkter där. Vad är det liksom? Antingen skriver man en punkt eller tre punkter. Han kanske är en idiot? Inte ens kram. Ska jag skriva kram eller inte?", muttrar Askungen.
"Skriv kram om du känner för det.", svarar jag.
"Okej, jag gör det."
...
"Det har gått en timme och han har inte svarat än. Han är så jävla ointresserad, jag visste det. Jag väntar en timme till, sedan vill jag aldrig höra av honom igen! Eller vänta..., han har svarat nu. Inget kram igen. Nu väntar jag en timme med att svara och sedan skriver jag inte kram."
Sms, en onödig väntan. Känner ni igen det?

Han har skaffat hund sedan sist

Han har skaffat hund sedan sist. En rottweiler. Ledsen buddy, men hundar har aldrig varit min grej. Du borde känna mig bättre än så, tänker jag. 
Han är den första som har gjort mig knäsvag genom att bara vara sig själv. Jag är ungefär lika lika rädd för hans hund som hans läppar mot min nacke.
"Jag kallar honom för Dick".
Passande, tänker jag.
"Så, hur har livet varit?", frågar Kaosmassakern.
Vi trampar runt gräset med våra vita Converse. Han har på sig skinnjackan som är lite uppriven i ryggen efter en festival vi var på tillsammans för flera år sedan. Han säger att han har precis har kommit ur ett långt förhållande.
"Det borde ha tagit slut för länge sedan", säger han.
"För en del människor är ju en relation en pågående diskussion", säger jag.
Han nickar.

Vandrande blick

Törnrosas pojkvän och jag har känt varandra länge nu. Nästan lika länge som jag och Törnrosa har känt varandra. Någonstans mellan att beställa fler drinkar eller gå hem så hamnar dom i ett stort bråk och vi bestämmer oss för att det är bäst att han sover i min lägenhet över natten.
"Du vet, du kan inte hålla på så", säger jag när vi står i köket.
"Vad menar du?"
Du har en vandrande blick", säger jag. "Du kan inte spana in andra brudar framför din flickvän. Ni får snacka ut om det imorgon. Du kan sova på soffan. Jag har en extra kudde om du behöver?".
"Men det är kallt i vardagsrummet", gnäller han.
"Precis som i ditt hjärta", muttrar jag.

Skulle vi ligga, eller?

Jag aktiverade mitt Tinder-konto igen eftersom jag skulle visa en kollega hur det fungerar. Det som slår mig först är hur snabbt jag avgör om snubbarna som dyker upp på skärmen kan vara någon jag eventuellt skulle vilja träffa. På 30 sekunder har jag swipat bland 45 killar. Under dagen matchar med alla jag swipade höger på.
"Bara för att jag la in mig som aktiv i kortleken igen så får jag upp folk jag redan swipat vänster på för flera månader sedan! Det är som Tinder hånar mig:  
'Är du VERKLIGEN säker på att du inte vill ligga med denna person?'"  
'JA, det är jag fan! Jag har redan vänsterswipat dig en gång av en anledning!'", gnäller jag till Snövit.
"Tänk så har man matchat tidigare, skrivit, kommit fram till att personen är en idiot och tagit bort matchningen. Och så får man upp honom igen och tar like?", säger hon förvånat.
Jag frågar Hampuz om han stavar sitt namn med 'z' som en coolhetsfaktor eller om han faktiskt heter så. Får svaret att han stavar det så och han passar även på att nämna att han har en stor kuk. Jag skriver att män med stor kuk sällan vet hur man använder den.
Och det är ungefär vid denna tidpunkt jag inser det ännu en gång - det är inte i detta forum jag vill befinna mig.

Omvänd psykologi

Jag springer på Kaosmassakern ute på krogen.
"Hej", säger han. "Fan vad länge sedan man såg dig. Vi borde träffas en dag!"
"Hej. Grattis i efterskott! Jag borde köpa en öl till dig för att fira!", säger jag och tänker att inte fan tänker jag göra det.
"Tack!", säger han och pussar mig på kinden. "Nej, det är jag som borde köpa en drink åt dig!", säger han glatt.
"Gör det!"
Omvänd psykologi. Jag älskar det!

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Förut när jag känner mig sårad och avvisad blev jag bara elak. Sedan ändrades det en dag. Bara så där. Jag önskade till och med Lufsen lycka till med den nya tjejen han har börjat träffa. Jag hanterar alla situationer snyggt. Hela mitt liv är snyggt nu.
Inom mig formulerar jag ändå ett brev för att kunna hantera situationen:

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Inom mig rasade en bokhylla

Jag är och fikar med Tingeling. Hon pratar om snubben hon nyss har börjat skriva med:
"...och så skriver han att jag skulle betala för hans middag när det var han som bjöd ut mig", säger hon irriterat. "Det är ju helt absurt, eller hur?"
Precis då plingar det till i min mobil. Lufsen. "Kommer det vara konstigt mellan oss nu?", frågar han.
Jag rörde inte en min. Jag bara nickade åt allting Tingeling sa. Jag sa inte ett ord. Men inom mig rasade en bokhylla.

Där kom den. Pang

Snövit och Törnrosa har en intensiv diskussion angående gammalt bagage i nya relationer.
"Man borde inte ta med sig gammalt bagage in i nya relationer", säger Snövit.
"Men ibland måste man det. 'Det här är mina erfarenheter och det är därför jag tänker såhär'", svarar Törnrosa.
"Ibland vill jag bara glömma att checka in bagaget så jag slipper ta med allt", fyller Snövit i.
Deras diskussion får mig att tänka på ett samtal jag hade med Lufsen i hans säng för flera veckor sedan. Jag tänker att jag ger allt eller inget. Jag måste ge det en chans. Får jag ett nej så har jag åtminstonde försökt. Jag skriver till honom.
"Jag har varit med om det förut... och det är fan inte bra", skriver Lufsen tillbaka.
Där kom den. Pang. Jag hukar mig och försöker liksom undkomma smällen, men det är redan för sent. Och jag känner hur mitt ansiktsuttryck genast skiftar:
"Man kan välja vilka erfarenheter man vill ta med sig in i nya relationer. Man packar för fan sin jävla väska själv!" muttrar jag.

Jag skriver att jag har tältat

Kaosmassakern hittar alltid tillbaka in i mitt liv så fort jag har hittat balansen. Det är som att han har någon slags glädjemätare: Okej, nu är hon lycklig! Nu är det dags att komma in och röra om i hennes liv.
När jag är hemma från resan så skriver han till mig och frågar mig vad jag gör. Jag skriver att jag har tältat. Det är ingen lögn egentligen. Jag har faktiskt kartgooglat och sovit hos en vän.
Jag skriver att jag har tältat.

För tuff för kärlek

"Resaren är ju kär i dig", viskar Tingeling till mig sista kvällen.
"Nej", svarar jag och hör hur jag blir avvisande i tonen. "Kärlek är ett jävla påfund".
"Jag vet, jag känner dig. Jag vet att du sällan blir kär. Men han är en bra kille och han är faktiskt redan kär i dig", fortsätter hon.
"Det sjuka är att fast Resaren målar upp en filmvärld, så tänker jag på han där hemma. Jag vet inte ens vad det där hemma är, det är ett ingenting-någonting", svarar jag.
Tingeling har ingen aning om vem jag pratar om. Jag berättar sällan om människor jag är intresserad av för andra. Hon bara tittar frågande på mig:
"Du har en sjukt fin kille i rummet bredvid. Du har ett ingenting-någonting hemma i Sverige."
Hon har rätt. Jag vet inte ens om han är lika intresserad. Men det verkar så. Låt oss kalla honom Lufsen, eftersom det känns som om att det fattas en Lufsen i den här bloggen. Jag tar tag i det när jag kommer hem, tänker jag.
Från vardagsrummet kan jag höra Resaren spela och sjunga James Bay - Let it go på gitarr. Jag går in i sovrummet. "Vår låt" , säger han och ler när han får syn på mig. Jag lägger mig på sängen bredvid honom, skakar på huvudet och skrattar.
"Är det inte lustigt att varje gång vi ses så är det under stjärnorna?", fnissar jag och tittar ut genom balkongdörren. "Är det okej om jag sover här inatt? Jag orkar inte ta mig till hotellet nu."
"För tuff för kärlek, men för svag för att sova ensam",  viskar han i mitt öra och drar mig intill honom. "Du vet, du är inte som andra tjejer. Jag gillar dig som fan."
Det är först nu jag förstår att Resaren faktiskt har gått och blivit kär i mig. Jag skriker fan inombords.

Nu är det lite som på film igen

Vi umgicks nästan varje dag den där veckan i Portugal. Vi brukar prata om det här att det känns som att man är med i en film. Jag tror att vi båda låtsas att vi lever i en filmvärld. Han mer, jag mindre. Bara för att kunna lägga ett filter på verkligheten.
Vi ligger på stranden. Han skyddar sina ögon mot solen med en handduk, jag använder solglasögon. Det är den största skillnaden jag kan hitta mellan oss. Annars är vi rätt lika. Ed Sheeran - Tenerife Sea spelas på hans mobil.
"Du ser fan bra ut i allt", säger Resaren när jag slänger på mig en tunn klänning utanpå bikinin för att skydda mig mot solen.
Jag åkte dit några timmar tidigare denna dagen, bara för att kunna vila huvudet mot hans bröstkorg. För det är just såna scener jag väljer att minnas. Det är snyggast så. Jag glömmer bort en hel saker. Kanske mest orden. Men en del vassa citat minns jag:
"Teneriffa", säger han. "Du kan väl följa med mig?".
Ja, nu är det lite som på film igen.

Killen som alltid höll min hand

Efter flera veckors sms:ande möter jag upp Resaren i Portugal i slutet av juli. Han har tagit ledigt några dagar bara för att umgås med mig. Hans engelska är bättre nu än första gången jag träffade honom konstaterar jag.
"Jag vill visa dig något. Kom", säger han och slår på ficklampan på sin mobil. Vi går ner för så många trappsteg att jag tappar räkningen och sedan säger han att vi ska vandra. Jag får klättra. Hoppa. Dra mig fram längst den smala stigen. Han håller min hand och hjälper mig hela vägen. Allt jag kan tänka på är hur glad jag är att jag inte valde skyhöga klackar den kvällen.
"Var ska vi?", viskar jag.
"Du får se".
Vi kommer fram till en liten strand omringad av höga klippor. "Nästan ingen vet om att denna strand finns. Vägen hit är för gömd. Detta är enda sättet att ta sig hit", säger han. Jag nickar. Stranden är helt öde. Förutom några personer som står på en klippa högt upp och tittar ner. Dom tar kort på oss. Jag undrar fortfarande var dom där bilderna finns. "Dom vet inte hur man tar sig ner hit", fnissar han.
Han har med sig filt, systemkamera, vin och eldpinnar att sätta ner i sanden för att ljusa upp natten.
Vi går ner för att känna på vattnet. Han tar tag runt midjan och lyfter upp mig. Detta är sådant som bara händer på film, tänker jag.
"Jag är så jävla glad över att jag fick träffa dig igen. Du har en bra karaktär", säger han.
Han tar fram sin gitarr. Spelar och sjunger Ed Sheeran för mig hela natten. Vi ser vattnet försvinna tills det blir lågvatten. Vi klättrar på klippor som egentligen borde ligga lågt under vattennivå. Och jag tänker att allt kanske ändå inte är bättre på film.
Detta är killen som alltid höll min hand, nykter eller alldeles för full.

Det är klart man blir förbannad

"Jag visste att han skulle glömma att diska det sista, och när jag kom hem så var det inte diskat. Men jag blev ändå nöjd, eftersom jag hade en anledning till att bli sur på honom."
Vi sitter och äter när Askungen berättar om sitt ex. Hon ser mer och mer plågad ut för varje minut.
"En gång blev jag förbannad när han kom hem med geléråttor. Han vet att jag hatar dem", fortsätter hon.
"Det är såna här saker de berättar för sina vänner, så blir man den idiotiska flickvännen. Det vill man ju inte bli sedd som", säger Törnrosa.
"Men du, de där geléråttorna är allt bra äckliga. Det är klart man blir förbannad", svarar jag.

Let it go

Första gången jag mötte Resaren var när jag var utomlands. Han jobbade som tränare på hotellet där jag bodde. Det var emot reglerna att umgås med gästerna efter jobbtid. Vi hade haft ögonkontakt hela veckan men träffades på en bar först sista kvällen. Vi satt i korgsoffan tillsammans under stjärnorna och såg kväll bli till morgon.
"Men det är sant!" insisterar han.
"Säg det till mig igen imorgon när du är nykter, så tror jag dig", fnissar jag till honom. "Dessutom åker jag hem imorgon. Nästa resa blir Portugal. Algarvekusten."
"Hotellkedjan jag jobbar för finns längst den kusten.", säger han allvarligt samtidigt som han följer mig till hotellet. Han tar min hand. "Jag slutar denna anställningen om en månad. Jag ska försöka få mitt nästa jobb i Portugal. Jag vill träffa dig igen."
Några timmar senare, precis innan bussen ska gå mot flyget så får jag syn på honom i receptionen. Han ler snabbt. Sedan går han sin väg innan någon hinner märka något. Min mobil plingar. Det är han. "Jag tycker fortfarande om dig. Du bad mig säga det till dig idag igen".
När jag kom hem ringde han mig. Han sa att han hade en ny favoritlåt: James Bay - Let it go.

Sänk tråkvolymen

Jag och Askungen träffas över en cider efter jobb. Hon är arg. Törnrosa ringer när vi är ute. Hon är också arg.
"Han är så jävla tråkig", säger hon.
"Jag vet."
"Det är inte sådan vanlig tråkighet, utan sådan som rubbar en", fortsätter hon. "Vad ska jag säga till honom?" Det är hennes pojkvän vi pratar om.
"Din tråkighet tar för stor plats!", säger jag.
"Ja! Sänk tråkvolymen. Jag har roligt här."
"Och så en handrörelse till det!", lägger jag till.
"Ja, fuck you ungefär, fast mer såhär", säger Askungen och gestikulerar.
"Snyggt!"
"Motha fucka", säger Törnrosa.
"Ja, fast nu blev det kanske lite mycket."
"Det är sant. En handrörelse räcker nog" svarar hon.
"Exakt."