Killen som alltid höll min hand

Efter flera veckors sms:ande möter jag upp Resaren i Portugal i slutet av juli. Han har tagit ledigt några dagar bara för att umgås med mig. Hans engelska är bättre nu än första gången jag träffade honom konstaterar jag.
"Jag vill visa dig något. Kom", säger han och slår på ficklampan på sin mobil. Vi går ner för så många trappsteg att jag tappar räkningen och sedan säger han att vi ska vandra. Jag får klättra. Hoppa. Dra mig fram längst den smala stigen. Han håller min hand och hjälper mig hela vägen. Allt jag kan tänka på är hur glad jag är att jag inte valde skyhöga klackar den kvällen.
"Var ska vi?", viskar jag.
"Du får se".
Vi kommer fram till en liten strand omringad av höga klippor. "Nästan ingen vet om att denna strand finns. Vägen hit är för gömd. Detta är enda sättet att ta sig hit", säger han. Jag nickar. Stranden är helt öde. Förutom några personer som står på en klippa högt upp och tittar ner. Dom tar kort på oss. Jag undrar fortfarande var dom där bilderna finns. "Dom vet inte hur man tar sig ner hit", fnissar han.
Han har med sig filt, systemkamera, vin och eldpinnar att sätta ner i sanden för att ljusa upp natten.
Vi går ner för att känna på vattnet. Han tar tag runt midjan och lyfter upp mig. Detta är sådant som bara händer på film, tänker jag.
"Jag är så jävla glad över att jag fick träffa dig igen. Du har en bra karaktär", säger han.
Han tar fram sin gitarr. Spelar och sjunger Ed Sheeran för mig hela natten. Vi ser vattnet försvinna tills det blir lågvatten. Vi klättrar på klippor som egentligen borde ligga lågt under vattennivå. Och jag tänker att allt kanske ändå inte är bättre på film.
Detta är killen som alltid höll min hand, nykter eller alldeles för full.