Nu är du död för mig

Vi var på vars en kant av en bekantskapskrets innan den där konserten för flera år sedan. Om någon hade sagt till mig att efter konserten kommer ni trassla in er i en massa kyssar, så hade jag bara skrattat.
"Jag älskar dig fortfarande...", säger han på andra sidan luren. "Du är för bra för mig. Jag förtjänade dig inte."
Detta är en av männen som har betytt mest för mig under mitt liv. Han krossade mig. Sparkade lite extra när jag redan låg ner.
"Om du bara visste hur många veckor jag väntade på just det där samtalet.", säger jag och tänker att det var tur att han väntade med att ringa. För under dom där månaderna så hittade jag mitt förnuft någonstans. "Du vet, jag skulle gjort precis allt för dig. Allt. Jag skulle kunnat dö för dig."
"Jag vet...", säger han.
"Nu är du död för mig."
Och med bara en kort mening - stängde jag och bommade igen dörren för honom för alltid.

Sära på benen

"Fy fan vad du har snygga bröst från den här vinkeln", kvittar Askungen till mig. "Nu förstår jag varför alla långa män dras till dig!"
"Eller så är det för att jag är perfekt höjd för något helt annat enligt dom", fnittrar jag.
"Vad hände med den där nya killen du började umgås med?", undrar Snövit.
"Efter 3 veckor sa han att han var kär i mig.", viskar jag.
"Och där checkade du ut?", frågar Askungen.
"Och där checkade jag ut.", instämmer jag.
"Jag fattar det inte. Bara denna månaden har tre killar berättat för dig att dom är kära i dig. Du behöver bara blinka med dina blå ögon och säga något kul sedan står killarna i kö för att säga att dom tycker om dig.", muttrar Snövit.
"Jag gör ingenting för att uppmuntra det. Jag umgås. Jag äter. Jag pratar. Gillar jag dig så kommer jag säga - eller visa det. Nu har jag har blivit någon form av expert på att friend zone:a snubbar. Jag borde få någon slags medalj som i Pokémon Go:
'Congratulations! You earned a medal! 3 killar har förklarat sin kärlek för dig!'", svarar jag Snövit.
"Själv måste man sära på benen för att männen ens ska nämna ordet kär", muttrar Askungen.

Är han kanske en idiot?

"Du..., kolla här. Han skriver två punkter här och fyra punkter där. Vad är det liksom? Antingen skriver man en punkt eller tre punkter. Han kanske är en idiot? Inte ens kram. Ska jag skriva kram eller inte?", muttrar Askungen.
"Skriv kram om du känner för det.", svarar jag.
"Okej, jag gör det."
...
"Det har gått en timme och han har inte svarat än. Han är så jävla ointresserad, jag visste det. Jag väntar en timme till, sedan vill jag aldrig höra av honom igen! Eller vänta..., han har svarat nu. Inget kram igen. Nu väntar jag en timme med att svara och sedan skriver jag inte kram."
Sms, en onödig väntan. Känner ni igen det?

Han har skaffat hund sedan sist

Han har skaffat hund sedan sist. En rottweiler. Ledsen buddy, men hundar har aldrig varit min grej. Du borde känna mig bättre än så, tänker jag. 
Han är den första som har gjort mig knäsvag genom att bara vara sig själv. Jag är ungefär lika lika rädd för hans hund som hans läppar mot min nacke.
"Jag kallar honom för Dick".
Passande, tänker jag.
"Så, hur har livet varit?", frågar Kaosmassakern.
Vi trampar runt gräset med våra vita Converse. Han har på sig skinnjackan som är lite uppriven i ryggen efter en festival vi var på tillsammans för flera år sedan. Han säger att han har precis har kommit ur ett långt förhållande.
"Det borde ha tagit slut för länge sedan", säger han.
"För en del människor är ju en relation en pågående diskussion", säger jag.
Han nickar.

Vandrande blick

Törnrosas pojkvän och jag har känt varandra länge nu. Nästan lika länge som jag och Törnrosa har känt varandra. Någonstans mellan att beställa fler drinkar eller gå hem så hamnar dom i ett stort bråk och vi bestämmer oss för att det är bäst att han sover i min lägenhet över natten.
"Du vet, du kan inte hålla på så", säger jag när vi står i köket.
"Vad menar du?"
Du har en vandrande blick", säger jag. "Du kan inte spana in andra brudar framför din flickvän. Ni får snacka ut om det imorgon. Du kan sova på soffan. Jag har en extra kudde om du behöver?".
"Men det är kallt i vardagsrummet", gnäller han.
"Precis som i ditt hjärta", muttrar jag.

Skulle vi ligga, eller?

Jag aktiverade mitt Tinder-konto igen eftersom jag skulle visa en kollega hur det fungerar. Det som slår mig först är hur snabbt jag avgör om snubbarna som dyker upp på skärmen kan vara någon jag eventuellt skulle vilja träffa. På 30 sekunder har jag swipat bland 45 killar. Under dagen matchar med alla jag swipade höger på.
"Bara för att jag la in mig som aktiv i kortleken igen så får jag upp folk jag redan swipat vänster på för flera månader sedan! Det är som Tinder hånar mig:  
'Är du VERKLIGEN säker på att du inte vill ligga med denna person?'"  
'JA, det är jag fan! Jag har redan vänsterswipat dig en gång av en anledning!'", gnäller jag till Snövit.
"Tänk så har man matchat tidigare, skrivit, kommit fram till att personen är en idiot och tagit bort matchningen. Och så får man upp honom igen och tar like?", säger hon förvånat.
Jag frågar Hampuz om han stavar sitt namn med 'z' som en coolhetsfaktor eller om han faktiskt heter så. Får svaret att han stavar det så och han passar även på att nämna att han har en stor kuk. Jag skriver att män med stor kuk sällan vet hur man använder den.
Och det är ungefär vid denna tidpunkt jag inser det ännu en gång - det är inte i detta forum jag vill befinna mig.

Omvänd psykologi

Jag springer på Kaosmassakern ute på krogen.
"Hej", säger han. "Fan vad länge sedan man såg dig. Vi borde träffas en dag!"
"Hej. Grattis i efterskott! Jag borde köpa en öl till dig för att fira!", säger jag och tänker att inte fan tänker jag göra det.
"Tack!", säger han och pussar mig på kinden. "Nej, det är jag som borde köpa en drink åt dig!", säger han glatt.
"Gör det!"
Omvänd psykologi. Jag älskar det!

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Förut när jag känner mig sårad och avvisad blev jag bara elak. Sedan ändrades det en dag. Bara så där. Jag önskade till och med Lufsen lycka till med den nya tjejen han har börjat träffa. Jag hanterar alla situationer snyggt. Hela mitt liv är snyggt nu.
Inom mig formulerar jag ändå ett brev för att kunna hantera situationen:

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Inom mig rasade en bokhylla

Jag är och fikar med Tingeling. Hon pratar om snubben hon nyss har börjat skriva med:
"...och så skriver han att jag skulle betala för hans middag när det var han som bjöd ut mig", säger hon irriterat. "Det är ju helt absurt, eller hur?"
Precis då plingar det till i min mobil. Lufsen. "Kommer det vara konstigt mellan oss nu?", frågar han.
Jag rörde inte en min. Jag bara nickade åt allting Tingeling sa. Jag sa inte ett ord. Men inom mig rasade en bokhylla.

Där kom den. Pang

Snövit och Törnrosa har en intensiv diskussion angående gammalt bagage i nya relationer.
"Man borde inte ta med sig gammalt bagage in i nya relationer", säger Snövit.
"Men ibland måste man det. 'Det här är mina erfarenheter och det är därför jag tänker såhär'", svarar Törnrosa.
"Ibland vill jag bara glömma att checka in bagaget så jag slipper ta med allt", fyller Snövit i.
Deras diskussion får mig att tänka på ett samtal jag hade med Lufsen i hans säng för flera veckor sedan. Jag tänker att jag ger allt eller inget. Jag måste ge det en chans. Får jag ett nej så har jag åtminstonde försökt. Jag skriver till honom.
"Jag har varit med om det förut... och det är fan inte bra", skriver Lufsen tillbaka.
Där kom den. Pang. Jag hukar mig och försöker liksom undkomma smällen, men det är redan för sent. Och jag känner hur mitt ansiktsuttryck genast skiftar:
"Man kan välja vilka erfarenheter man vill ta med sig in i nya relationer. Man packar för fan sin jävla väska själv!" muttrar jag.

Jag skriver att jag har tältat

Kaosmassakern hittar alltid tillbaka in i mitt liv så fort jag har hittat balansen. Det är som att han har någon slags glädjemätare: Okej, nu är hon lycklig! Nu är det dags att komma in och röra om i hennes liv.
När jag är hemma från resan så skriver han till mig och frågar mig vad jag gör. Jag skriver att jag har tältat. Det är ingen lögn egentligen. Jag har faktiskt kartgooglat och sovit hos en vän.
Jag skriver att jag har tältat.

För tuff för kärlek

"Resaren är ju kär i dig", viskar Tingeling till mig sista kvällen.
"Nej", svarar jag och hör hur jag blir avvisande i tonen. "Kärlek är ett jävla påfund".
"Jag vet, jag känner dig. Jag vet att du sällan blir kär. Men han är en bra kille och han är faktiskt redan kär i dig", fortsätter hon.
"Det sjuka är att fast Resaren målar upp en filmvärld, så tänker jag på han där hemma. Jag vet inte ens vad det där hemma är, det är ett ingenting-någonting", svarar jag.
Tingeling har ingen aning om vem jag pratar om. Jag berättar sällan om människor jag är intresserad av för andra. Hon bara tittar frågande på mig:
"Du har en sjukt fin kille i rummet bredvid. Du har ett ingenting-någonting hemma i Sverige."
Hon har rätt. Jag vet inte ens om han är lika intresserad. Men det verkar så. Låt oss kalla honom Lufsen, eftersom det känns som om att det fattas en Lufsen i den här bloggen. Jag tar tag i det när jag kommer hem, tänker jag.
Från vardagsrummet kan jag höra Resaren spela och sjunga James Bay - Let it go på gitarr. Jag går in i sovrummet. "Vår låt" , säger han och ler när han får syn på mig. Jag lägger mig på sängen bredvid honom, skakar på huvudet och skrattar.
"Är det inte lustigt att varje gång vi ses så är det under stjärnorna?", fnissar jag och tittar ut genom balkongdörren. "Är det okej om jag sover här inatt? Jag orkar inte ta mig till hotellet nu."
"För tuff för kärlek, men för svag för att sova ensam",  viskar han i mitt öra och drar mig intill honom. "Du vet, du är inte som andra tjejer. Jag gillar dig som fan."
Det är först nu jag förstår att Resaren faktiskt har gått och blivit kär i mig. Jag skriker fan inombords.

Nu är det lite som på film igen

Vi umgicks nästan varje dag den där veckan i Portugal. Vi brukar prata om det här att det känns som att man är med i en film. Jag tror att vi båda låtsas att vi lever i en filmvärld. Han mer, jag mindre. Bara för att kunna lägga ett filter på verkligheten.
Vi ligger på stranden. Han skyddar sina ögon mot solen med en handduk, jag använder solglasögon. Det är den största skillnaden jag kan hitta mellan oss. Annars är vi rätt lika. Ed Sheeran - Tenerife Sea spelas på hans mobil.
"Du ser fan bra ut i allt", säger Resaren när jag slänger på mig en tunn klänning utanpå bikinin för att skydda mig mot solen.
Jag åkte dit några timmar tidigare denna dagen, bara för att kunna vila huvudet mot hans bröstkorg. För det är just såna scener jag väljer att minnas. Det är snyggast så. Jag glömmer bort en hel saker. Kanske mest orden. Men en del vassa citat minns jag:
"Teneriffa", säger han. "Du kan väl följa med mig?".
Ja, nu är det lite som på film igen.

Killen som alltid höll min hand

Efter flera veckors sms:ande möter jag upp Resaren i Portugal i slutet av juli. Han har tagit ledigt några dagar bara för att umgås med mig. Hans engelska är bättre nu än första gången jag träffade honom konstaterar jag.
"Jag vill visa dig något. Kom", säger han och slår på ficklampan på sin mobil. Vi går ner för så många trappsteg att jag tappar räkningen och sedan säger han att vi ska vandra. Jag får klättra. Hoppa. Dra mig fram längst den smala stigen. Han håller min hand och hjälper mig hela vägen. Allt jag kan tänka på är hur glad jag är att jag inte valde skyhöga klackar den kvällen.
"Var ska vi?", viskar jag.
"Du får se".
Vi kommer fram till en liten strand omringad av höga klippor. "Nästan ingen vet om att denna strand finns. Vägen hit är för gömd. Detta är enda sättet att ta sig hit", säger han. Jag nickar. Stranden är helt öde. Förutom några personer som står på en klippa högt upp och tittar ner. Dom tar kort på oss. Jag undrar fortfarande var dom där bilderna finns. "Dom vet inte hur man tar sig ner hit", fnissar han.
Han har med sig filt, systemkamera, vin och eldpinnar att sätta ner i sanden för att ljusa upp natten.
Vi går ner för att känna på vattnet. Han tar tag runt midjan och lyfter upp mig. Detta är sådant som bara händer på film, tänker jag.
"Jag är så jävla glad över att jag fick träffa dig igen. Du har en bra karaktär", säger han.
Han tar fram sin gitarr. Spelar och sjunger Ed Sheeran för mig hela natten. Vi ser vattnet försvinna tills det blir lågvatten. Vi klättrar på klippor som egentligen borde ligga lågt under vattennivå. Och jag tänker att allt kanske ändå inte är bättre på film.
Detta är killen som alltid höll min hand, nykter eller alldeles för full.

Det är klart man blir förbannad

"Jag visste att han skulle glömma att diska det sista, och när jag kom hem så var det inte diskat. Men jag blev ändå nöjd, eftersom jag hade en anledning till att bli sur på honom."
Vi sitter och äter när Askungen berättar om sitt ex. Hon ser mer och mer plågad ut för varje minut.
"En gång blev jag förbannad när han kom hem med geléråttor. Han vet att jag hatar dem", fortsätter hon.
"Det är såna här saker de berättar för sina vänner, så blir man den idiotiska flickvännen. Det vill man ju inte bli sedd som", säger Törnrosa.
"Men du, de där geléråttorna är allt bra äckliga. Det är klart man blir förbannad", svarar jag.

Let it go

Första gången jag mötte Resaren var när jag var utomlands. Han jobbade som tränare på hotellet där jag bodde. Det var emot reglerna att umgås med gästerna efter jobbtid. Vi hade haft ögonkontakt hela veckan men träffades på en bar först sista kvällen. Vi satt i korgsoffan tillsammans under stjärnorna och såg kväll bli till morgon.
"Men det är sant!" insisterar han.
"Säg det till mig igen imorgon när du är nykter, så tror jag dig", fnissar jag till honom. "Dessutom åker jag hem imorgon. Nästa resa blir Portugal. Algarvekusten."
"Hotellkedjan jag jobbar för finns längst den kusten.", säger han allvarligt samtidigt som han följer mig till hotellet. Han tar min hand. "Jag slutar denna anställningen om en månad. Jag ska försöka få mitt nästa jobb i Portugal. Jag vill träffa dig igen."
Några timmar senare, precis innan bussen ska gå mot flyget så får jag syn på honom i receptionen. Han ler snabbt. Sedan går han sin väg innan någon hinner märka något. Min mobil plingar. Det är han. "Jag tycker fortfarande om dig. Du bad mig säga det till dig idag igen".
När jag kom hem ringde han mig. Han sa att han hade en ny favoritlåt: James Bay - Let it go.

Sänk tråkvolymen

Jag och Askungen träffas över en cider efter jobb. Hon är arg. Törnrosa ringer när vi är ute. Hon är också arg.
"Han är så jävla tråkig", säger hon.
"Jag vet."
"Det är inte sådan vanlig tråkighet, utan sådan som rubbar en", fortsätter hon. "Vad ska jag säga till honom?" Det är hennes pojkvän vi pratar om.
"Din tråkighet tar för stor plats!", säger jag.
"Ja! Sänk tråkvolymen. Jag har roligt här."
"Och så en handrörelse till det!", lägger jag till.
"Ja, fuck you ungefär, fast mer såhär", säger Askungen och gestikulerar.
"Snyggt!"
"Motha fucka", säger Törnrosa.
"Ja, fast nu blev det kanske lite mycket."
"Det är sant. En handrörelse räcker nog" svarar hon.
"Exakt."