Ligga lågt

"Såg dig genom fönstret med någon på en restaurang", säger Törnrosa. "Var det Pongo?"
"Ja. Han ser lite ut som Ryan Gosling?"
"Mer som en snyggare variant av Paul Rudd. Skulle inte du ligga lågt?"
"Jo?", frågar jag.
"Att dejta någon som ser ut som Paul Rudd är inte att ligga lågt."
"Men han har ju drag av Ryan Gosling", svarar jag.
"Och med det menar du att ligga lågt?"
"Lägre i alla fall."

Samma byggmaterial

Jag fick springa den sista biten för att hinna med tåget. Stationen, det finns ingen annan plats där jag har känt så mycket så många gånger. Åkt och återvänt. Med antingen tungt eller lätt bagage.
Vi, jag och Kaosmassakern, har alltid varit som en enda stor berg- och-dalbana. Det var först när vi började blanda in känslor i allt som det gick utför. Fort. Det var många år sedan jag krossade honom. Ja, jag svek honom ordentligt. Till något annat. För någon annan. Med tiden rev vi ner vi allt vi hade byggt upp och började på ett nytt projekt. Till största del med samma byggmaterial. Det som blev kvar skrotade vi - det där som var så pass skadat att vi fick slänga det direkt. Sånt tar tid.
Han ler när han får syn på mig. Han säger att jag ska hälsa Pongo och jag säger att han ska hälsa den nya tjejen som han träffar.
Det känns inte ett dugg konstigt. För vi har ju börjat om nu, eftersom vi förstörde allt och byggde upp någonting nytt.

Då:et och nu:et skakar hand

Jag kom inte så långt när jag övervägde att fly. Istället fick jag ett samtal av Pongo när jag var på väg hem.
"Vill du slösa lite tid med mig i morgon också?", frågar han.
Han möter upp mig i stan. Det börjar regna så vi söker skydd utanför bion. Bredvid oss har även Kaosmassakern hittat sitt skydd för regnet.
"Hej", säger han.
"Hej", säger jag och sänker blicken.
Jag är inte skyldig honom något, men det var inte så här jag ville att han skulle få veta det. Och jag tror inte Pongo ville det heller. Då:et och nu:et skakar hand. Det är en konstig känsla.
Pongo kramar tryggt om min hand, som någon form av trygghet mitt i allt kaos.
"Jag ringer dig i morgon", säger jag till Kaosmassakern.
Han nickar.
Vi har spillt cider på våra kläder när vi ramlar in i lägenheten på kvällen. Det fumlas med kläder, fnissas och kramas. Precis så som det ska vara. Pongos lägenhet är ett sådant ställe som har långt till tak, sneda väggar och trägolv. En lägenheten där man ligger i soffan och pratar om saker som egentligen inte verkar rimligt 02:30.

Han som alltid ler tillbaka

Ser byggnader snabbt passera förbi i fönstret. Husen är av gammalt, gult tegel. Ibland vill jag stanna här för alltid. Jag ringer Askungen.
"Så, hur gick det?", frågar jag och syftar på den hemliga beundraren.
"Det fungerade helt enkelt inte mellan oss", svarar hon. "Jag ville väl inte det tillräckligt mycket. Dessutom menar han att det är mitt fel att jag drog hem snubben från krogen som alltid ler tillbaka", fortsätter hon.
"Ja, man tappar det lite efter ett tag..."
"Förståndet?", frågar hon.
"Nej, känslan."
Hon skrattar:
"Ja, den också!"

Man kan inte göra slut med sorgen

Stampe ringer mig och säger att han är hemma igen. Han är den enda av mina vänner som direkt märkte på mig att jag var annorlunda. Att jag är mer känslig nu. Att jag bygger upp en mur igen.
"Jag kommer över. Jag är där om 5", hörs det från andra sidan luren.
Jag viskar hennes namn när jag öppnar ytterdörren.
"Om exakt två månader är det ett år sedan", säger han. "Hon hade ju precis börjat sitt liv"
Jag nickar. Och inom några sekunder ligger jag som en blöt hög på golvet. Han bär in mig i soffan och håller om mig genom hela natten. Han är den första personen som jag har totalt brutit ihop inför.
Han tar tag i min haka och lyfter upp mitt huvud. Torkar mina tårar.
"Du är den starkaste person jag känner. Jag vet ingen annan som har tagit sig igenom tre dödsfall på ett halvår", säger han.
Enligt läkarna hann hon inte märka vad som hände. Hon hann inte ens stirra döden i vitögat innan den tog henne. Hon hann inte ens se om den stirrade tillbaka. Det gick snabbt. För snabbt. Någonstans ger det mig en liten form av tröst. Att min vän aldrig led. Att hon aldrig kände sig ensam när den kom för att hämta henne. Att hon inte hann se sitt liv passera snabbt förbi hennes ögon.
Precis när allt det där hände trodde jag att det skulle dra ner mig. Dra ner mig under vattnet och göra så att jag inte kunde ta mig upp till ytan igen. Men på något sätt tog jag mig igenom det. Jag vet inte hur. Stampes ord får mig att fundera. Kanske är det just därför jag har tagit mig igenom det. För att jag aldrig riktigt tagit itu med det. Men ändå tror jag att det var den händelsen som fick mig att vakna till liv. Att jag insåg vad som egentligen var viktigt i livet.
Nu är det snart ett år sedan smältsnön attackerade mitt fönster. Ett år sedan det kändes som det där samtalet var en käftsmäll mitt i natten dagarna före julafton.
Jag brukade fly från saker som var jobbiga. Kanske ännu oftare sedan den händelsen. Låtsas som det aldrig har hänt. Jag väntar fortfarande på att hon ska knacka på min lägenhetsdörr så att hon får se mitt nya boende. Det jag har byggt upp själv.
Det är först nu jag ser det riktigt klart - man kan inte göra slut med sorgen. Jag kan inte säga att nu orkar jag inte med detta längre. Jag känner hur dysterheten börjar knacka på på axeln. Men jag bara muttrar arg tillbaka:
"Jag är inte sugen på att hälsa på dig igen riktigt än. Vi tar det en annan dag."
För hur skulle någon av oss ha förstått att det där faktiskt skulle vara sista gången som vi kramade om varandra och sa hejdå.

Du kommer aldrig lyckas fånga mig

Vi ramlar ihop i en hög i soffan, Pongo och jag. Vi kollar på en massa filmer och äter pizza långt in i natten. Han drar mig intill honom och jag kan känna hans andetag mot min nacke. Någonstans mitt i när Tarzan börjar växa upp har vi somnat tillsammans i soffan, och vi vaknar inte förrän eftertexterna börjar rulla.
"Du kan väl stanna natten?", viskar han och kramar om mig bakifrån.
Jag vaknar upp av att Pongo pussar mig på kinden. "God morgon", säger han och går upp ur sängen och sätter sig vid datorn för att starta musik. "Vill du äta frukost med mig? Det finns ett riktigt bra konditori vi kan handla bullar ifrån rätt nära mig".
"Du vet att du aldrig kommer aldrig lyckas fånga mig?", säger jag sätter mig på sängkanten.
Han bara ler, kysser min panna och omfamnar mig. Det är först då jag vågar anta att han har börjat tycka om mig på riktigt. Men denna gången springer jag inte iväg. Inte med en gång i alla fall - han har ju faktiskt inte sagt att han är kär i mig.
"Jag kommer fly som vanligt. Jag är helt säker på det", säger jag till Tingeling över telefonen när jag är på väg hem. "Det är bara en tidsfråga till han säger att han är kär i mig. Han beter sig precis som en pojkvän".
"Nej, du ska inte springa någonstans. Bara låt det spela ut sig och se vad som händer".
Sedan springer jag snabbt iväg till bussen.

Slå mig hårt i ansiktet

Pongo verkar vilja träffa mig mer intensivt. Jag har till och med börjat ta avstånd från Han med dom fina ögonen.
"Om jag säger att jag håller på att bli kär dom kommande veckorna så bara slå mig. Slå mig hårt i ansiktet", säger jag till Snövit.
"Men vadå, vill du inte vara kär?"
"Nej", muttrar jag. "Jag gillar ju att vara ensam".
"Borde du inte säga det till honom då?"
"Men han är ju så jäkla bra på att kyssas", kvider jag.

Håll dig borta från mig

Pongo möter upp mig och några av mina vänner en lördagskväll. På något sätt känns det naturligt att han redan har börjat umgås med mig och mina vänner. Kanske är det eftersom vi befunnit oss på vars en kant av en och samma bekantskapskrets.
"Du utstrålar alltid: 'Håll dig borta från mig!' så fort du verkligen tycker om någon", brukar Tingeling alltid säga till mig. "Du måste sluta med det. Killarna tror inte du är intresserad då".
Jag har nog alltid fungerat så. Puttar bort personer som jag verkligen fattat tycke för. Framför allt när vi är bland andra människor.
Jag tänker på det Tingeling brukar säga och lägger därför min hand på Pongos lår under restaurangbesöket. Bordet skyddar min handling från andras blickar - men det sker ändå bland andra människor. Jag är nöjd över mina framsteg. Han tar min hand och kramar om den.
Och där, någonstans bland folkvimlet, har jag kanske börjat släppa in honom.

Manshoror

Jag Tindermatchar med en av Kaosmassakerns barndomsvänner. Som tur är så umgås dom inte längre. Jag har nog alltid haft ett öga för honom, och tydligen så har han haft ett öga för mig också. Han och jag var något jag aldrig trodde skulle hända, även om jag lekt med tanken flertalet gånger.
"Dig har man ju sprungit på några gånger genom åren!", skriver jag.
"Kommer allt ihåg dig också!", svarar Pongo.
"Han dissade sina vänner för min skull. Jag ska möta upp honom om 10 min", skriver jag till Askungen. "Jag är så jävla nervös", fortsätter jag.
"Du blir ju aldrig nervös! Sluta vara nervös!", uppmuntrar hon mig. "Han kommer älska dig! Du har gått på dejt med exakt alla du velat senaste halvåret. Och alla män du träffat har velat gå på en andra dejt med dig. Det är du som dissat på ett eller annat sätt. Kom ihåg det!".
Let's face it. Jag förlorar intresse av män rätt fort. Det är för enkelt att få män. Man hinner inte ens känna efter om man känner någon attraktion till personen innan den försökt trycka in tungan i munnen på en. To be honest, så tycker jag att manshoror är rätt avtändande. Dom här som ligger med allt som rör sig. Jag behöver någon som ger mig en liten utmaning. Det gör Pongo.
Vi äter på en restaurang, pratar och försöker fylla luckorna med vad som har hänt dom senaste åren i våra liv, kvällspromenad längst hamnen och sedan hem till honom för att se film.
Han är intresserad. Jag märker det direkt. Men han försöker att inte visa det allt för tydligt.
Och där, någonstans i Pongos soffa, funderar jag på om slumpen ska få betyda något i mitt liv.

Så himla retro

Askungen fick ett beundrarbrev för några dagar sedan och har fortfarande inte kommit fram till vem det är som har skickat det. Jag och Törnrosa är - minst sagt nyfikna.
"Jag har glömt hur det känns", säger Törnrosa. "Alltså, jag menar bra kärlek".
"Kärlek är påhittat. Man bör leva själv, man vet vad man får liksom", ryter Askungen och säger att hon ska gå med i min antiarmé. "Jag tänker aldrig mer bli kär! Beundrarbrev my ass!"
På tal om beundrarbrev så ska jag i alla fall snart gå och posta ett brev. Jag vet! Snigelpost, så himla retro!

Som en kokt med bröd

Det är som ett litet kvitto där det står: "Duktig flicka! Du kan fortfarande fixa män du vet att du ändå inte vill ha". Varför gör jag det här hela tiden? Uppmuntrar lite lagom och håller kontakten. För att veta att valet finns att sova tillsammans om jag blir allt för ensam en natt.
Kaosmassakern kommer över för att se en film. Men han är inte som alla dom andra, han är lite av min trygghetszon. Man vet vad man får liksom. Som en kokt med bröd. Han har skaffat sig en ny tatuering över bröstet. Jag minns när vi stod varandra nära och jag visste precis hur hans hjärtslag kändes mot mitt öra.
"Vet att du inte är bra för mig", säger jag medan jag för fingrarna över tatueringen.
"Tror jag behöver dig ändå. Vi träffas har sex ibland", sjunger Kaosmassakern och fulländar Norlie & KKVs låt.
Jag skrattar. "Men en ganska viktig detalj är att jag inte känner som du", sjunger jag som svar.
"Ingen annan rör mig som du", sjunger han.
Den där natten är första gången han faktiskt frågar mig om det är okej att han stannar över. I vanliga fall brukar han bara gå in i sovrummet och krypa ner under täcket. Men denna gången tar han min hand och följer mig in. Han slår igen sovrumsdörren med foten, på samma sätt som han alltid har gjort.
Och med vetskapen om att dörren aldrig riktigt är helt stängd, så lät jag den slå igen bakom mig.

Det gör henne bara nervös

Törnrosa ringer. Vi brukar inte prata över telefon så ofta men ibland blir det långa samtal. Denna gången pratar vi länge om jobb och tatuerade killar. Ed Sheerans ljuva stämma hörs i bakgrunden. Hon säger att hon känner någon som skulle komma väldigt bra överens med mig.
"Han frågade hur man bäst kan charma dig", säger hon.
"Vad sa du då?", frågar jag nyfiket.
"Försök inte för mycket, men heller inte för lite. Då tappar hon bara intresset. Var inte för blyg, det gör henne bara obekväm. Vill hon kyssa dig, så kommer hon att göra det", svarar Törnrosa.
"Oj...", svarar jag.
"Intressant!", säger han.

Du är så jävla snygg

Precis innan jag åker till Teneriffa möter jag upp han med dom fina ögonen.Vi äter ute på restaurang, pratar och skrattar. Efter Teneriffa vill han träffa mig igen.
"Visst, du kan komma över och se film", säger jag. "Jag kommer vara i söndagsmode; ha hoodie och vara utan smink. Du får stå ut.", fortsätter jag.
"Jag hämtar upp mat så får du välja film!", säger han. "Är du allergisk mot något? Jag tänkte köpa något till efter maten."
Han gillar mig verkligen. Ingen tvekan. Innan han åker hem så säger han att han vill komma hem till mig igen, men denna gången laga mat till mig.
"Du är allt bra knasig", fnissar han.
"Men allvarligt nu, vad ser du hos någon som mig?", frågar jag.
"Vad skulle jag inte tycka om hos dig?"
Du är så jävla snygg.

Så, vem väljer du?

"Är det armbandet som Stampe gav dig?", frågar Kaosmassakern och pekar på min arm.
"Ja", svarar jag.
"Han ringde faktiskt och berättade det för mig. Att han är kär i dig menar jag", fortsätter han. "Jag hade velat slå honom, men jag kan inte bli arg på honom. Jag kan inte bli arg på honom för att han har fallit för dig....hur löser vi detta?"
Han darrar på rösten.
"Du och jag har aldrig varit en riktigt bra kombination, Kaosmassakern. Du vet det själv. Stampe trodde jag var en av mina bästa vänner fram till att han avslöjade sina känslor."
Jag bollar två av världens finaste män i luften. Men jag måste tyvärr låta någon av dom falla.
"...så, vem väljer du?", frågar han.
"Ingen."
Och den där kärleken, den kan ödelägga en vänskap.

Jag antar att jag vann

Jag springer på den där killen som skadade mig som mest som ung. Bara minuter efter jag och Askungen har pratat om minnen som vi helst vill glömma. Ödets ironi har väl sitt finger med i spelet.
Först tänker jag att jag vill hoppa av tåget. Men det kan jag inte. Helst av allt hade jag velat gå fram och slå honom - hårt. Men det gör jag inte. Utan tänker istället att om hans blick möter min så inser han kanske att hans plan misslyckades - jag är inte längre rädd för honom.
Plötsligt möts våra blickar. Jag låser fast min blick i hans. Försöker dra ut på ögonblicket. Han ger en snabb blick av igenkännande innan den åter blir tom. Han öppnar munnen som om att han vill säga något men ångrar sig i sista sekund. Sedan viker han undan blicken, som ett slags skamset förlåt, innan han hoppar av tåget.
Jag antar att jag vann - för jag är inte längre rädd för honom.

Det är kyligt mellan oss nu

Det är kyligt mellan oss nu. Jag behöver en extra tröja så fort vi går förbi varandra. Men han nämner ändå inget. Där står jag - i ovisshet. Jag vet till exempel fortfarande inte vad Kaosmassakern känner för att Stampe vill prata med mig när han kommer hem igen. Jag vägrar vara anledningen till att deras vänskap förstörs.
"Du är konflikträdd", säger han från ingenstans.
"Jag söker bara inte konflikter", svarar jag. "Du borde hitta någon som är villig att bråka med dig", fortsätter jag.
Men Kaosmassakern bara ler, drar mig intill sig och säger:
"Jag ska ingenstans"
Reaktioner. Det är sådana saker som vi ännu inte har lärt oss om varandra. Och så fortsätter vi gå. Inte i mörker, men i dämpad belysning.

Förvandlas till sten

Vi har någon slags tyst överenskommelse, Stampe och jag. Så fort vi inte kan träffas och det är en bra film på tv så hänger vi på vars en sida av luren till filmens slut. Så även denna kväll.
Jag låtsas som den där lappen han gav mig för några dagar sedan aldrig har existerat. Det känns som Stampe gör likadant. I alla fall till en början.
"Jag gillar verkligen att umgås med dig", säger han.
"Vi har hunnit uppleva en hel del genom åren", fnissar jag.
"Visst har vi. Jag tror att jag har gått och blivit kä...."
"Vad tyckte du om filmen?", avbryter jag honom snabbt. Jag visste exakt vad det var han tänkte säga till mig. Men jag var tvungen att avbryta honom. Jag var rädd att jag skulle förvandlas till sten om han fick slutföra den där meningen.

Orolig ande

"Du förstår väl varför han åker?", frågar Kaosmassakern på andra sidan luren.
"Vad menar du?", frågar jag samtidigt som jag följer Stampe med blicken ute i trapphuset.
Han möter min blick och ler sådär lekfullt som bara han kan.
"Du förstår väl att han tycker om dig? Han har frågat hur det är mellan oss nu", fortsätter han.
"Och vad sa du då?"
"Att vi bara försöker existera för tillfället, eller hur?", frågar han.
Stampe gestikulerar med händerna mot dörren för att visa att han måste springa. Jag nickar. Han pussar mig på pannan och ger mig en ihopviken lapp i handen innan han snabbt försvinner ut genom porten: "Det finns ingenting som jag inte skulle gjort för att få vara med dig".
"Jo, det är väl det vi gör"
Kaosmassakerns och mitt förhållande är lite som en orolig ande som vägrar gå över till andra sidan. Och nu känns det som att jag även har blivit hemsökt av en demon.

Precis som den där vinfläcken på soffan

Stampe och jag har hängt ihop i flera år. Det finns i stort sätt inga bilder på mig utan honom hängandes över min vänstra axel. Han sms:ar och säger att han har tänkt åka utomlands ett tag. Jag åker hem till honom för att säga hejdå.
"Kom hit", säger han och slänger armarna runt om mig. "Jag kommer sakna det där".
"Vadå?" frågar jag genast.
"När du kramar om människor med båda armarna runt om halsen", fortsätter han. "Så kramar du bara om människor som står dig nära."
Det är konstigt när någon annan känner en bättre än vad man själv gör.
"Hur länge är du borta?"
"Jag vet inte riktigt, tills jag har hittat balansen igen", säger han och jag kan se hur hans ögon börjar tåras när han uttalar orden. "Efter alla år som jag har känt dig så har jag aldrig sett dig gråta förut", säger han allvarligt och tittar på mig.
"Jag fick bara något i ögat", svarar jag och torkar mig snabbt om ögonen.
Han ler.
"Jag vill inte att du ska åka".
För vissa människor lämnar spår i ens liv. Precis som den där vinfläcken på soffan som aldrig går bort.

Driva iväg bland vågorna

"Och inga fler strandloppor på Teneriffa", fnittrar Tingeling och syftar på strandnätterna tillsammans med Resaren.
"Jag lovar", fnissar jag tillbaka.
Resaren är tvungen att åka och jobba på ett annat hotell i Spanien, så löftet blir enkelt att hålla. Men det gör inte så mycket att Resaren inte är där. Jag har ändå en fullspäckad vecka tillsammans med Törnrosa. Att försöka trycka in honom i schemat hade krävts en hel del planering.
Jag bestämmer mig för att det är en perfekt dag för surfing så vi letar upp ett surf camp. Tanken var att vi skulle surfa i en grupp, men dom som skulle vara med oss ändrade dag i sista sekund. Och Törnrosa tröttnade ganska så snabbt på surfingen. Så då var det bara jag och surfinstruktören kvar bland vågorna.
Han säger att jag är en naturbegåvning och att vi ska ta sista vågen tillsammans. Men den kommer med sån hög kraft att jag ramlar rakt in i famnen på honom. Han bara ler och säger något på spanska som jag bara förstår hälften av. Sedan säger han att vi ska ta en ny våg - han vägrar låta mig gå upp ur vattnet och ha misslyckas med sista vågen för dagen.
"We're going to be here all night then", fnissar jag till honom.
Han ser inte ut att ha någonting emot det. Och då kommer vågen och jag tar den helt perfekt.
"You do well under pressure, girl!", ropar han till mig och ler.
Han med dom fina ögonen skriver till mig under hela min resa. Han frågar hur jag har det och säger att han vill träffa mig igen så fort jag kommer hem. Det är först då jag förstår att han har fattat tycke för mig. Kanske är han rädd för att jag ska driva iväg med surfinstruktören under den där veckan på Teneriffa. Och någonstans mellan vågorna - gör jag just det.