Manshoror

Jag Tindermatchar med en av Kaosmassakerns barndomsvänner. Som tur är så umgås dom inte längre. Jag har nog alltid haft ett öga för honom, och tydligen så har han haft ett öga för mig också. Han och jag var något jag aldrig trodde skulle hända, även om jag lekt med tanken flertalet gånger.
"Dig har man ju sprungit på några gånger genom åren!", skriver jag.
"Kommer allt ihåg dig också!", svarar Pongo.
"Han dissade sina vänner för min skull. Jag ska möta upp honom om 10 min", skriver jag till Askungen. "Jag är så jävla nervös", fortsätter jag.
"Du blir ju aldrig nervös! Sluta vara nervös!", uppmuntrar hon mig. "Han kommer älska dig! Du har gått på dejt med exakt alla du velat senaste halvåret. Och alla män du träffat har velat gå på en andra dejt med dig. Det är du som dissat på ett eller annat sätt. Kom ihåg det!".
Let's face it. Jag förlorar intresse av män rätt fort. Det är för enkelt att få män. Man hinner inte ens känna efter om man känner någon attraktion till personen innan den försökt trycka in tungan i munnen på en. To be honest, så tycker jag att manshoror är rätt avtändande. Dom här som ligger med allt som rör sig. Jag behöver någon som ger mig en liten utmaning. Det gör Pongo.
Vi äter på en restaurang, pratar och försöker fylla luckorna med vad som har hänt dom senaste åren i våra liv, kvällspromenad längst hamnen och sedan hem till honom för att se film.
Han är intresserad. Jag märker det direkt. Men han försöker att inte visa det allt för tydligt.
Och där, någonstans i Pongos soffa, funderar jag på om slumpen ska få betyda något i mitt liv.