Precis som den där vinfläcken på soffan

Stampe och jag har hängt ihop i flera år. Det finns i stort sätt inga bilder på mig utan honom hängandes över min vänstra axel. Han sms:ar och säger att han har tänkt åka utomlands ett tag. Jag åker hem till honom för att säga hejdå.
"Kom hit", säger han och slänger armarna runt om mig. "Jag kommer sakna det där".
"Vadå?" frågar jag genast.
"När du kramar om människor med båda armarna runt om halsen", fortsätter han. "Så kramar du bara om människor som står dig nära."
Det är konstigt när någon annan känner en bättre än vad man själv gör.
"Hur länge är du borta?"
"Jag vet inte riktigt, tills jag har hittat balansen igen", säger han och jag kan se hur hans ögon börjar tåras när han uttalar orden. "Efter alla år som jag har känt dig så har jag aldrig sett dig gråta förut", säger han allvarligt och tittar på mig.
"Jag fick bara något i ögat", svarar jag och torkar mig snabbt om ögonen.
Han ler.
"Jag vill inte att du ska åka".
För vissa människor lämnar spår i ens liv. Precis som den där vinfläcken på soffan som aldrig går bort.