Jag antar att jag vann

Jag springer på den där killen som skadade mig som mest som ung. Bara minuter efter jag och Askungen har pratat om minnen som vi helst vill glömma. Ödets ironi har väl sitt finger med i spelet.
Först tänker jag att jag vill hoppa av tåget. Men det kan jag inte. Helst av allt hade jag velat gå fram och slå honom - hårt. Men det gör jag inte. Utan tänker istället att om hans blick möter min så inser han kanske att hans plan misslyckades - jag är inte längre rädd för honom.
Plötsligt möts våra blickar. Jag låser fast min blick i hans. Försöker dra ut på ögonblicket. Han ger en snabb blick av igenkännande innan den åter blir tom. Han öppnar munnen som om att han vill säga något men ångrar sig i sista sekund. Sedan viker han undan blicken, som ett slags skamset förlåt, innan han hoppar av tåget.
Jag antar att jag vann - för jag är inte längre rädd för honom.