"Vad menar du?", frågar jag samtidigt som jag följer Stampe med blicken ute i trapphuset.
Han möter min blick och ler sådär lekfullt som bara han kan.
"Du förstår väl att han tycker om dig? Han har frågat hur det är mellan oss nu", fortsätter han.
"Och vad sa du då?"
"Att vi bara försöker existera för tillfället, eller hur?", frågar han.
Stampe gestikulerar med händerna mot dörren för att visa att han måste springa. Jag nickar. Han pussar mig på pannan och ger mig en ihopviken lapp i handen innan han snabbt försvinner ut genom porten: "Det finns ingenting som jag inte skulle gjort för att få vara med dig".
"Jo, det är väl det vi gör"
Kaosmassakerns och mitt förhållande är lite som en orolig ande som vägrar gå över till andra sidan. Och nu känns det som att jag även har blivit hemsökt av en demon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar