Man kan inte göra slut med sorgen

Stampe ringer mig och säger att han är hemma igen. Han är den enda av mina vänner som direkt märkte på mig att jag var annorlunda. Att jag är mer känslig nu. Att jag bygger upp en mur igen.
"Jag kommer över. Jag är där om 5", hörs det från andra sidan luren.
Jag viskar hennes namn när jag öppnar ytterdörren.
"Om exakt två månader är det ett år sedan", säger han. "Hon hade ju precis börjat sitt liv"
Jag nickar. Och inom några sekunder ligger jag som en blöt hög på golvet. Han bär in mig i soffan och håller om mig genom hela natten. Han är den första personen som jag har totalt brutit ihop inför.
Han tar tag i min haka och lyfter upp mitt huvud. Torkar mina tårar.
"Du är den starkaste person jag känner. Jag vet ingen annan som har tagit sig igenom tre dödsfall på ett halvår", säger han.
Enligt läkarna hann hon inte märka vad som hände. Hon hann inte ens stirra döden i vitögat innan den tog henne. Hon hann inte ens se om den stirrade tillbaka. Det gick snabbt. För snabbt. Någonstans ger det mig en liten form av tröst. Att min vän aldrig led. Att hon aldrig kände sig ensam när den kom för att hämta henne. Att hon inte hann se sitt liv passera snabbt förbi hennes ögon.
Precis när allt det där hände trodde jag att det skulle dra ner mig. Dra ner mig under vattnet och göra så att jag inte kunde ta mig upp till ytan igen. Men på något sätt tog jag mig igenom det. Jag vet inte hur. Stampes ord får mig att fundera. Kanske är det just därför jag har tagit mig igenom det. För att jag aldrig riktigt tagit itu med det. Men ändå tror jag att det var den händelsen som fick mig att vakna till liv. Att jag insåg vad som egentligen var viktigt i livet.
Nu är det snart ett år sedan smältsnön attackerade mitt fönster. Ett år sedan det kändes som det där samtalet var en käftsmäll mitt i natten dagarna före julafton.
Jag brukade fly från saker som var jobbiga. Kanske ännu oftare sedan den händelsen. Låtsas som det aldrig har hänt. Jag väntar fortfarande på att hon ska knacka på min lägenhetsdörr så att hon får se mitt nya boende. Det jag har byggt upp själv.
Det är först nu jag ser det riktigt klart - man kan inte göra slut med sorgen. Jag kan inte säga att nu orkar jag inte med detta längre. Jag känner hur dysterheten börjar knacka på på axeln. Men jag bara muttrar arg tillbaka:
"Jag är inte sugen på att hälsa på dig igen riktigt än. Vi tar det en annan dag."
För hur skulle någon av oss ha förstått att det där faktiskt skulle vara sista gången som vi kramade om varandra och sa hejdå.