För tuff för kärlek

"Resaren är ju kär i dig", viskar Tingeling till mig sista kvällen.
"Nej", svarar jag och hör hur jag blir avvisande i tonen. "Kärlek är ett jävla påfund".
"Jag vet, jag känner dig. Jag vet att du sällan blir kär. Men han är en bra kille och han är faktiskt redan kär i dig", fortsätter hon.
"Det sjuka är att fast Resaren målar upp en filmvärld, så tänker jag på han där hemma. Jag vet inte ens vad det där hemma är, det är ett ingenting-någonting", svarar jag.
Tingeling har ingen aning om vem jag pratar om. Jag berättar sällan om människor jag är intresserad av för andra. Hon bara tittar frågande på mig:
"Du har en sjukt fin kille i rummet bredvid. Du har ett ingenting-någonting hemma i Sverige."
Hon har rätt. Jag vet inte ens om han är lika intresserad. Men det verkar så. Låt oss kalla honom Lufsen, eftersom det känns som om att det fattas en Lufsen i den här bloggen. Jag tar tag i det när jag kommer hem, tänker jag.
Från vardagsrummet kan jag höra Resaren spela och sjunga James Bay - Let it go på gitarr. Jag går in i sovrummet. "Vår låt" , säger han och ler när han får syn på mig. Jag lägger mig på sängen bredvid honom, skakar på huvudet och skrattar.
"Är det inte lustigt att varje gång vi ses så är det under stjärnorna?", fnissar jag och tittar ut genom balkongdörren. "Är det okej om jag sover här inatt? Jag orkar inte ta mig till hotellet nu."
"För tuff för kärlek, men för svag för att sova ensam",  viskar han i mitt öra och drar mig intill honom. "Du vet, du är inte som andra tjejer. Jag gillar dig som fan."
Det är först nu jag förstår att Resaren faktiskt har gått och blivit kär i mig. Jag skriker fan inombords.