Driva iväg bland vågorna

"Och inga fler strandloppor på Teneriffa", fnittrar Tingeling och syftar på strandnätterna tillsammans med Resaren.
"Jag lovar", fnissar jag tillbaka.
Resaren är tvungen att åka och jobba på ett annat hotell i Spanien, så löftet blir enkelt att hålla. Men det gör inte så mycket att Resaren inte är där. Jag har ändå en fullspäckad vecka tillsammans med Törnrosa. Att försöka trycka in honom i schemat hade krävts en hel del planering.
Jag bestämmer mig för att det är en perfekt dag för surfing så vi letar upp ett surf camp. Tanken var att vi skulle surfa i en grupp, men dom som skulle vara med oss ändrade dag i sista sekund. Och Törnrosa tröttnade ganska så snabbt på surfingen. Så då var det bara jag och surfinstruktören kvar bland vågorna.
Han säger att jag är en naturbegåvning och att vi ska ta sista vågen tillsammans. Men den kommer med sån hög kraft att jag ramlar rakt in i famnen på honom. Han bara ler och säger något på spanska som jag bara förstår hälften av. Sedan säger han att vi ska ta en ny våg - han vägrar låta mig gå upp ur vattnet och ha misslyckas med sista vågen för dagen.
"We're going to be here all night then", fnissar jag till honom.
Han ser inte ut att ha någonting emot det. Och då kommer vågen och jag tar den helt perfekt.
"You do well under pressure, girl!", ropar han till mig och ler.
Han med dom fina ögonen skriver till mig under hela min resa. Han frågar hur jag har det och säger att han vill träffa mig igen så fort jag kommer hem. Det är först då jag förstår att han har fattat tycke för mig. Kanske är han rädd för att jag ska driva iväg med surfinstruktören under den där veckan på Teneriffa. Och någonstans mellan vågorna - gör jag just det.

Är man nekrofil?

"...och så stod han där och pratade som att det var en självklarhet att vi bara låg med varandra för skojs skull", säger Snövit. "Så jag sträckte fram handen, tackade för tiden och gick. Bara för skojs skull".
"Är man nekrofil om dom snubbar man överväger att ligga med alltid visar sig vara döda på insidan?", frågar jag.
"Vem är han?! Jag ska döda honom!", säger Askungen irriterat till mig.
"I'll bail you outta jail!", fnissar jag.

Fuck the pain away, cutie?

"Det är en sådan typisk grej med one night stand-killarna. Dom är egocentriska och blir därför aldrig bra i sängen", säger Askungen. "Dom tänker endast på sin egen njutning. Man känner av dom redan på kyssen."
Lufsen och jag springer på varandra på en fest. Han drar mig tätt intill sig och börjar skamlöst hångla upp mig. Helvete, det är en dålig kyss, skriker jag inombords. Hur är det möjligt? Vi klickar ju.
"Det väcktes en massa känslor", skriver han några dagar efteråt. "Det var inte planerat, ibland händer bara saker. Vill du ses i helgen?"
Hela mitt förnuft skriker nej. Nej, han är inte mogen nog. Nej, han bryr sig inte om dig. Nej, han kommer rubba din existens. Men jag svarar ändå ja. För att jag klickar med honom. För att jag trivs i hans sällskap. För jag trivdes i hans famn under den där festen.
Han kommer hem till mig den där helgen. Det skriker Wild card om Lufsen. Det har det alltid gjort. Jag beslutar mig för att testa honom - just för att han är ett Wild card. Tycker han verkligen om mig så kommer han klara det med bravur:
"Det kommer inte hända något mer än det här ikväll", säger jag.
"Jag hade inte räknat med det heller", svarar han. Men det hade Lufsen. Klart som fan han hade. Han försöker. Såklart. Jag känner hur jag stänger ner direkt. Han går per automatik. Det är som en inspelad video. Inga överraskningar. Ingen spänning. Inget lekfullt. Han har bara sig själv i åtanke. Jag vill ha den här kasta-ner-på-sängen-och-slita-av-kläderna-känslan.
"Detta kommer nog inte funka", säger han till slut.
No shit Sherlock, tänker jag. Jag uppfattar inte vad jag gör förrän jag redan startat det. Jag intar min vanliga flyktplan:
"Men känner du att det inte funkar, så kanske det är bäst att vi lägger ner det? Du verkar ju inte vilja att detta ska bli något. Tänk över det.", hör jag mig själv säga. Ni vet, den här vanliga taktiken jag kör på när jag vill att killen ska ta det största ansvaret för idén att vi avslutas. Jag övertalar utan det ska märkas. Så jag slipper städa upp röran. Det är enklast så. Det är för mycket jobb med Lufsen. Han är komplicerad.
Lufsen säger att han bryr sig om mig. Men han är precis så som jag trodde. Han är som Kaosmassakern. Det är dessa män som blir som pojkar om nätterna. Pojkar som vill spela spel. Dom skickar sms där det står: Fuck the pain away, cutie?

Han med dom fina ögonen

Vi smsar om Ben & Jerry's och bråkar om vilken smak som egentligen vinner. Han nämner någon smak jag knappt hört talas om och jag säger att cookie dough är vinnaren.
"Han vill bjuda ut mig på kaffe", säger jag till Snövit och visar en bild.
"Han ser ju trevlig ut", säger hon.
"Nej! Du kan inte säga så! Det är ungefär samma sak som att säga att en bebis är söt. Det säger man bara om bebisen är ful. Man säger bara att en kille ser trevlig ut om man inte har något snällt att säga"
"Jag menar inte det alls så!"
"Okej, låtsas om du aldrig sett bilden så iscensätter vi det igen", säger jag och visar bilden en gång till för Snövit samtidigt som jag säger: "Han vill bjuda ut mig på kaffe."
"Men åh, han är ju snygg!", säger hon upprymt.
Jag och han med dom fina ögonen möts upp på ett fik. Han frågar vad jag vill ha och betalar för mig. En bra början tänker jag. Det uppskattas. Sedan har vi en intensiv diskussion om träning, mattor och Ben & Jerry's. Samma humor konstaterar jag. Detta kan nog bli bra.
"Ska försöka dra inom gymmet ikväll också", säger han.
"Hur orkar du?", utbrister jag.
"Hade du något annat i åtanke för kvällen? Du inte råkar ha lite Ben & Jerry's hemma i din frys för då kan jag ju följa med", säger han självsäkert.
Jag säger att han är snabb i käften och han säger att jag är snygg. En konstig början. Men det är i alla fall en början.

Fucking in an elevator

Redaktören har vägarna förbi min stad så vi möts upp på ett café.
"Kanske kan jag också få bjuda dig på middag ikväll?", frågar han samtidigt om han tar upp plånboken för att betala.
Det är inte bara min blogg han är intresserad av alltså, tänker jag.
"Att blanda arbete med känslor kommer bara leda till problem".
"Jag förstår", säger han. "Tänk över allt vi har pratat om idag och hör av dig. Det är ett riktigt bra helgjobb för någon med din talang."
På vägen hem ringer Resaren mig:
"They say I’m up and coming like I'm fucking in an elevator!", fnissar jag. Okej, jag vet att jag skriver alla våra engelska konversationer på svenska. Men ni måste hålla med om att den där meningen inte hade låtit ens hälften så cool på svenska!

Det vuxna bemötandet

"Kaosmassakern förklarade sin kärlek för mig här om dagen", viskar jag. Det är som väggarna kräver det.
"Oj, vad jobbigt! Hur kommer det bli mellan er nu?", frågar Tingeling.
"Jag tar det vuxna bemötandet."
"Och vad är det?", frågar hon. "Diskutera det?"
 "Va? Nej! Jag låtsas som ingenting har hänt"

Inte ett one night stand, men...kanske

Den där söndagen ringer jag till Tingeling.
"Okej, du måste hjälpa mig! Jag behöver en klänning till festen!", ropar jag.
"Vad vill du att den ska säga? Jag har en massa hemma som du kan få kolla på!", frågar hon.
"Inte ett one night stand, men...kanske.", fnissar jag.

Etiketter

Idag är det 6 år sedan jag och Törnrosa satt på en restaurang och klagade:
"Jag vill lämna den här hålan! Det händer verkligen aldrig något här!"
Jag funderar på vad som skulle hänt om jag inte hade tittat ut över rummet och sett Kaosmassakern för första gången, i samma stund som jag uttalade dom orden. Om jag aldrig hade vilat blicken på honom och om han aldrig hade trasslat in sin blick i min.
Jag undrar även vad som skulle hänt om han inte hade valt att springa efter mig när jag gick ut därifrån, och vad som hade hänt om jag aldrig gav honom mitt nummer.
Man kan bli lite galen av att tänka på sådant.
"Det var flera år sedan vi gav det ett försök. Vad tycker du? Ska vi försöka igen?", frågar han mig.
Etiketter. Sådant vi människor använder för att definiera relationer. Någon slags stämpel för att andra ska veta var man står. Men egentligen är etiketterna är bara en liten del av sanningen.
"Vi är precis som den där vinfläcken på soffan, Kaosmassakern. Vi kan försöka fixa den, men det kommer aldrig någonsin kunna bli helt bra.", säger jag.
Hans blick blir tom.
Och där, på några sekunder, ändrade jag Kaosmassakerns etikett från 'singel och sökande' till 'singel och hjärtekrossad'.

Är det bra att ligga med sina tankefällor?

Tankefällor. Jag fastnar jämt i dem. Man kan, konstigt nog, gå i terapi för detta.
Jag har en slags tankefälla som ser ut ungefär så här; lång, normalbyggd, tatueringar, sängkammarblick och rufsigt hår. Han äger en gitarr och pratar så där nonchalant som bara en rockstjärna kan.
Jag dras till dessa varelser. Stan kryllar av dom nu, och dom är dessutom solbrända.
Jag undrar om det är bra, ur en ren terapeutisk synvinkel, att ligga med sina tankefällor.
Vad går ni själva och deglar över?

Dom som säger vi hörs senare

Vi pratar om dom som säger vi hörs senare, och sedan aldrig hör av sig. Dom som lämnar stora hål i våra hjärtan. Väljer ett avslut och bjuder inte in oss till beslutet.
"Det var han som hade issues! Inte du!", säger jag till Askungen.
"Ja, han hade väl det...", svarar hon och sträcker på sig.
"Glöm honom. Det finns någon annan i ditt liv nu."
Sedan springer hon ner för att möta upp han som ville byta ut krogen mot ett fik, och ölen mot kaffe.
Vissa dagar gnäller man, andra dagar agerar man, men idag omfamnar vi problemen. Sparkar ångesten i magen med högerbenet, då vi har mycket bättre balans på vänsterbenet.

Nu är du död för mig

Vi var på vars en kant av en bekantskapskrets innan den där konserten för flera år sedan. Om någon hade sagt till mig att efter konserten kommer ni trassla in er i en massa kyssar, så hade jag bara skrattat.
"Jag älskar dig fortfarande...", säger han på andra sidan luren. "Du är för bra för mig. Jag förtjänade dig inte."
Detta är en av männen som har betytt mest för mig under mitt liv. Han krossade mig. Sparkade lite extra när jag redan låg ner.
"Om du bara visste hur många veckor jag väntade på just det där samtalet.", säger jag och tänker att det var tur att han väntade med att ringa. För under dom där månaderna så hittade jag mitt förnuft någonstans. "Du vet, jag skulle gjort precis allt för dig. Allt. Jag skulle kunnat dö för dig."
"Jag vet...", säger han.
"Nu är du död för mig."
Och med bara en kort mening - stängde jag och bommade igen dörren för honom för alltid.

Sära på benen

"Fy fan vad du har snygga bröst från den här vinkeln", kvittar Askungen till mig. "Nu förstår jag varför alla långa män dras till dig!"
"Eller så är det för att jag är perfekt höjd för något helt annat enligt dom", fnittrar jag.
"Vad hände med den där nya killen du började umgås med?", undrar Snövit.
"Efter 3 veckor sa han att han var kär i mig.", viskar jag.
"Och där checkade du ut?", frågar Askungen.
"Och där checkade jag ut.", instämmer jag.
"Jag fattar det inte. Bara denna månaden har tre killar berättat för dig att dom är kära i dig. Du behöver bara blinka med dina blå ögon och säga något kul sedan står killarna i kö för att säga att dom tycker om dig.", muttrar Snövit.
"Jag gör ingenting för att uppmuntra det. Jag umgås. Jag äter. Jag pratar. Gillar jag dig så kommer jag säga - eller visa det. Nu har jag har blivit någon form av expert på att friend zone:a snubbar. Jag borde få någon slags medalj som i Pokémon Go:
'Congratulations! You earned a medal! 3 killar har förklarat sin kärlek för dig!'", svarar jag Snövit.
"Själv måste man sära på benen för att männen ens ska nämna ordet kär", muttrar Askungen.

Är han kanske en idiot?

"Du..., kolla här. Han skriver två punkter här och fyra punkter där. Vad är det liksom? Antingen skriver man en punkt eller tre punkter. Han kanske är en idiot? Inte ens kram. Ska jag skriva kram eller inte?", muttrar Askungen.
"Skriv kram om du känner för det.", svarar jag.
"Okej, jag gör det."
...
"Det har gått en timme och han har inte svarat än. Han är så jävla ointresserad, jag visste det. Jag väntar en timme till, sedan vill jag aldrig höra av honom igen! Eller vänta..., han har svarat nu. Inget kram igen. Nu väntar jag en timme med att svara och sedan skriver jag inte kram."
Sms, en onödig väntan. Känner ni igen det?

Han har skaffat hund sedan sist

Han har skaffat hund sedan sist. En rottweiler. Ledsen buddy, men hundar har aldrig varit min grej. Du borde känna mig bättre än så, tänker jag. 
Han är den första som har gjort mig knäsvag genom att bara vara sig själv. Jag är ungefär lika lika rädd för hans hund som hans läppar mot min nacke.
"Jag kallar honom för Dick".
Passande, tänker jag.
"Så, hur har livet varit?", frågar Kaosmassakern.
Vi trampar runt gräset med våra vita Converse. Han har på sig skinnjackan som är lite uppriven i ryggen efter en festival vi var på tillsammans för flera år sedan. Han säger att han har precis har kommit ur ett långt förhållande.
"Det borde ha tagit slut för länge sedan", säger han.
"För en del människor är ju en relation en pågående diskussion", säger jag.
Han nickar.

Vandrande blick

Törnrosas pojkvän och jag har känt varandra länge nu. Nästan lika länge som jag och Törnrosa har känt varandra. Någonstans mellan att beställa fler drinkar eller gå hem så hamnar dom i ett stort bråk och vi bestämmer oss för att det är bäst att han sover i min lägenhet över natten.
"Du vet, du kan inte hålla på så", säger jag när vi står i köket.
"Vad menar du?"
Du har en vandrande blick", säger jag. "Du kan inte spana in andra brudar framför din flickvän. Ni får snacka ut om det imorgon. Du kan sova på soffan. Jag har en extra kudde om du behöver?".
"Men det är kallt i vardagsrummet", gnäller han.
"Precis som i ditt hjärta", muttrar jag.

Skulle vi ligga, eller?

Jag aktiverade mitt Tinder-konto igen eftersom jag skulle visa en kollega hur det fungerar. Det som slår mig först är hur snabbt jag avgör om snubbarna som dyker upp på skärmen kan vara någon jag eventuellt skulle vilja träffa. På 30 sekunder har jag swipat bland 45 killar. Under dagen matchar med alla jag swipade höger på.
"Bara för att jag la in mig som aktiv i kortleken igen så får jag upp folk jag redan swipat vänster på för flera månader sedan! Det är som Tinder hånar mig:  
'Är du VERKLIGEN säker på att du inte vill ligga med denna person?'"  
'JA, det är jag fan! Jag har redan vänsterswipat dig en gång av en anledning!'", gnäller jag till Snövit.
"Tänk så har man matchat tidigare, skrivit, kommit fram till att personen är en idiot och tagit bort matchningen. Och så får man upp honom igen och tar like?", säger hon förvånat.
Jag frågar Hampuz om han stavar sitt namn med 'z' som en coolhetsfaktor eller om han faktiskt heter så. Får svaret att han stavar det så och han passar även på att nämna att han har en stor kuk. Jag skriver att män med stor kuk sällan vet hur man använder den.
Och det är ungefär vid denna tidpunkt jag inser det ännu en gång - det är inte i detta forum jag vill befinna mig.

Omvänd psykologi

Jag springer på Kaosmassakern ute på krogen.
"Hej", säger han. "Fan vad länge sedan man såg dig. Vi borde träffas en dag!"
"Hej. Grattis i efterskott! Jag borde köpa en öl till dig för att fira!", säger jag och tänker att inte fan tänker jag göra det.
"Tack!", säger han och pussar mig på kinden. "Nej, det är jag som borde köpa en drink åt dig!", säger han glatt.
"Gör det!"
Omvänd psykologi. Jag älskar det!

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Förut när jag känner mig sårad och avvisad blev jag bara elak. Sedan ändrades det en dag. Bara så där. Jag önskade till och med Lufsen lycka till med den nya tjejen han har börjat träffa. Jag hanterar alla situationer snyggt. Hela mitt liv är snyggt nu.
Inom mig formulerar jag ändå ett brev för att kunna hantera situationen:

Bitterhet är inte så klädsamt, eller hur?

Inom mig rasade en bokhylla

Jag är och fikar med Tingeling. Hon pratar om snubben hon nyss har börjat skriva med:
"...och så skriver han att jag skulle betala för hans middag när det var han som bjöd ut mig", säger hon irriterat. "Det är ju helt absurt, eller hur?"
Precis då plingar det till i min mobil. Lufsen. "Kommer det vara konstigt mellan oss nu?", frågar han.
Jag rörde inte en min. Jag bara nickade åt allting Tingeling sa. Jag sa inte ett ord. Men inom mig rasade en bokhylla.

Där kom den. Pang

Snövit och Törnrosa har en intensiv diskussion angående gammalt bagage i nya relationer.
"Man borde inte ta med sig gammalt bagage in i nya relationer", säger Snövit.
"Men ibland måste man det. 'Det här är mina erfarenheter och det är därför jag tänker såhär'", svarar Törnrosa.
"Ibland vill jag bara glömma att checka in bagaget så jag slipper ta med allt", fyller Snövit i.
Deras diskussion får mig att tänka på ett samtal jag hade med Lufsen i hans säng för flera veckor sedan. Jag tänker att jag ger allt eller inget. Jag måste ge det en chans. Får jag ett nej så har jag åtminstonde försökt. Jag skriver till honom.
"Jag har varit med om det förut... och det är fan inte bra", skriver Lufsen tillbaka.
Där kom den. Pang. Jag hukar mig och försöker liksom undkomma smällen, men det är redan för sent. Och jag känner hur mitt ansiktsuttryck genast skiftar:
"Man kan välja vilka erfarenheter man vill ta med sig in i nya relationer. Man packar för fan sin jävla väska själv!" muttrar jag.